Lorentz
Popaganda, 29/8 – 2015

Popaganda har i år vågat satsa fullt ut på nya stjärnskott som headlines: de två sista spelningarna på stora scenen är båda Stockholmsartister som blommat ut på allvar det senaste året, nämligen Lorentz och Seinabo Sey. Den förstnämnda har haft ett guldkantat år, med en vunnen Grammis och en massiv hajp kring sitt första soloalbum Kärlekslåtar, som liknats med den som omgav Håkan Hellström för 15 år sedan. En liknelse som annars haltar, kanske framförallt live. När Lorentz kliver upp på scen är det inte direkt med ett sambasuget liveband och euforiska dansmoves, utan med en flytväst på sig (som snart åker av) tornar han upp sig som en siluett mot backdropen och försöker inte dölja att all musik är backtrackad.

Inte heller fansen är att jämföra, i stället för söndergråtna popare är det en mer halvironisk skara som står framför scenen. Textrader som “växte upp på cigaretter och cheese, haah” och “vi är upp i köket – Tina – vi är fett många här – Kina” har satt sig hos publiken för att de från början är skrivna med ett snett leende, de är redan från början lite på skämt, men samtidigt inte. Postironiska om man så vill kalla det. Det är av just denna anledning som alla haters försök till att skämta om Lorentz bara glider av honom.

Men på Popaganda brottas han med andra problem. Trots att det här är hans hemmaplan (han berättar att han skrivit sina låtar “20, nej… 200 meter ditåt”) är framträdandet ofokuserat och slappt och känns bortprioriterat jämfört med hans fantastiska spelning på Way Out West två veckor tidigare. Denna gång gästas han visserligen av Sakarias på Nike, men på monsterhiten Där dit vinden kommer dyker varken Joy eller Jaqe upp. På Way Out West framfördes låten först en gång helt av honom själv, sedan spelades den ytterligare en gång tillsammans med de två gästartisterna, vilket kändes både logiskt och roligt. När han på Popaganda drar igång den på egen hand för andra gången i rad känns det snarare lite tragiskt när han inte kan höja nivån, och han framstår mer som en vilsen ILoveMakonnen än som Stockholms största stjärna just nu.

Lorentz klarar sig långt på bara star power, men om han inte har ett självsäkert uttryck faller det ihop som ett korthus. Riktigt så illa går det inte, men det vacklar ordentligt. Genom stora delar av spelningen drunknar hans röst helt i produktionen och om man vill höra texterna är det bättre att lyssna på vad publiken sjunger än vad som hörs från scenen. Att publiken är stabilare än artisten på Popaganda är visserligen inget som vittnar om en kris i karriären, men det är också anledningen till varför konserten är så långt ifrån att lyfta från marken.