Tolv hela år hann gå och sex studioalbum hann produceras innan Anthony Gonzalez och hans M83 fick äran att musiksätta en film för första gången. När det väl hände år 2013 innebar det inte bara ett påkostat och storslaget soundtrack till Tom Cruise-äventyret Oblivion, utan också ett mer syntigt dito till Gonzales bror Yanns You and the Night. Två helt olika sorters soundtrack som bevisade det alla nog redan visste – att film och M83 går hand i hand. Således var det få som tvivlande på att det skulle bli en tredje gång för Anthony Gonzalez. Frågan var bara när.
Och svaret är: nu. När brorsan Yann återvänder bakom kameran med Knife + Heart, en 70-talsromantiserande giallo-slasher, finns det självklart bara en grupp som kan sköta tonsättandet. Det är dock inte M83 som får äran att inleda Knife + Heart, det gör istället Malaria!s härligt hotfulla Thrash Me från 1984. Det är en bra, om än missvisande, start, som med sin kalla och hårda ljudbild sätter en mörk och stämningsfull ton, perfekt för ett slasher-soundtrack att bygga vidare på. Dessvärre byts ljudbilden snabbt ut mot M83s karakteristiskt kristallklara och svävande syntar, något som bidrar till en omedelbar spretighet och tonmässig ambivalens som löper albumet ut. Det är episka trummor, akustiska gitarrplock, funky basgångar och sparsmakade syntarrangemang om vartannat, utan mycket till enhetlig stämning eller genomgående ton.
Ljudbilden i sig är en mix av 2007 års Digital Shades Vol. 1 och M83:s senaste album Junk – en blandning av svepande och melodiös ambient och medvetet småironisk 80-talskitch. Ofta fungerar det väl, som i den tidiga höjdpunkten Karl, eller i Sauna. Detective Rachid, La Caverne och De Sperme et D’eau Fraiche är även de helt fantastiska, men allt som oftast låter det ofärdigt och närmast lamt i jämförelse med sällskapande Thrash Me och Jefre Cantu-Ledesmas Love’s Refrain. Lite som en samling välmixade demos utan mycket till enhetlig dramaturgi eller struktur.
Av de tjugosju spåren är det en knapp minoritet som sträcker sig över två minuter, och av de som gör det är det få som lyckas lämna ett väsentligt avtryck. Satt i sin filmiska kontext kanske materialet lyfter högre, men på egna ben är det här en spretig skara akustiska vinjetter och ofärdiga syntexperiment som varken känns hackade eller malda, till skillnad från karaktärerna i Knife + Heart.