Intervju
Norra Reviret låter naturkrafterna tala
Publicerad: 28 november 2018 av
John Jonsén
Det är äntligen bara en vecka kvar till att en av Norrbottens mest prominenta kvintetter Norra Reviret ger ut sitt första stora släpp, med stor emfas på just ”äntligen”. Redan i april började bandet förbereda Driver med singeln Sista gången, och sedan dess har hungern efter mer vuxit sig enorm. EP:n har minst sagt varit värd väntan, men det mest uppfriskande med Driver är dess rivande och karga energi. Visserligen ligger det trygga popstrukturer och gror i bakgrunden, men låtarnas yta är knivskarp. Det finns ingen rädsla att låta rundgång eller det stökiga giftas med det ståtliga, där Bara för en kväll och den klimatpolitiskt laddade Undantag är praktexempel. Hos Norra Reviret är törnarna precis lika vackra som rosorna – en av de främsta anledningarna bakom bandets oemotståndliga dragningskraft.
Nu när släppet närmar sig, men även den gemensamma releasespelningen i Stockholm med Nord & Syd, så har vi pratat med bandet om låtarna på Driver, om vårt förhållningssätt till naturen, om att inte vara för kommersiell men inte heller för alternativ, och mycket mer.
Från vad jag har förstått så har låtarna på Driver varit klara ett längre tag – börjar det klia i fingrarna på er för att få spela nya låtar, eller har ni vilat på det trygga faktumet att låtarna på EP:n är så pass bra att ni inte behöver stressa fram nytt material?
Lars-Johan: Det kliar alltid i fingrarna för att göra nytt material och det är en process som alltid pågår om än den kanske inte är lika påtaglig alltid. Det ska bli kul att få släppa Driver och jag hoppas att folk kommer gilla den lika mycket som jag gör.
Janinne: Det roligaste är alltid att skriva nytt, man hinner tyvärr bli ganska less på låtarna rätt fort. Det känns så nytt att släppa något större än en enstaka låt så det är inget jag känner mig trygg i, man vet aldrig hur helheten kommer tas emot.
Vad har varit den största musikaliska inspirationen till Driver?
Lars-Johan: I Driver har vi försökt skita ner soundet igen och gått mera på att ”less is more”. Jag brukar tänka att inspirationen kommer från all den musik jag lyssnat på hittills och resultatet blir något slaggs hopkok utav den. Mer specifikt så skulle jag säga Hurula, Säkert!, Chris Cornell, med mera.
Hur upplever ni det musikaliska klimatet i Luleå och Norrbotten just nu? Och skiljer det sig från hur det är i resten av landet?
Agnes: Det känns lite svårare nu än då man själv började med musik. Vet inte riktigt hur det ser ut i resten av landet, men Luleå är ju en liten stad och kretsen av personer som arrangerar saker och spelar i band är också liten. Jag upplever att det har blivit betydligt mindre sådant på senare år, vilket är väldigt synd.
Lars-Johan: Känns som att bandkonceptet har varit lite på fall ganska länge och så även musiklivet då folk inte är lika intresserade av att se liveband på samma sätt som förr, vilket kanske inte bara är ett fenomen för Luleå och Norrbotten. Senaste tiden så tycker jag däremot att man kan sett en större uppslutning på arrangemang som ägt rum. Vi får hoppas på att den trenden håller i sig.
-
En av låtarna som står ut allra mest, mycket på grund av det fantastiska textförfattandet, är sista spåret Undantag. Huvudtemat om att vi missbrukar vår natur så mycket vi bara kan tills vi till slut faller sönder och glöms bort är ett oerhört intressant ämne att bygga en så pass emotionellt laddad låt på. Men vad anser ni att vi är ett undantag för? Är den enskilda människan ett litet undantag för världen, eller kommer vårat förhållningssätt till naturen att ses tillbaka på som ett undantag om flera hundra år?
Janinne: Jag tänker att vår syn på naturen och vår förståelse av vår plats i den är ett undantag. Sett ur ett historiskt perspektiv så har vi levt på detta sätt under en väldigt kort tid. Med det sagt så är jag inte emot att människor brukar och verkar i naturen, jag tror snarare att det bidrar till en respekt för naturen (och kunskap om den!). I allmänhet upplever jag att vi moderna människor inte förstår beroendeförhållandet vi har till den. Tror det beror mycket på att vi hela tiden har ett uppifrånperspektiv på naturen och hur vi ska nyttja den. Perspektivet blir annorlunda om det kommer från en rikspolitiker eller någon på ett gruvbolag i ett annat land jämfört med människor som faktiskt bor på platsen och då automatiskt på något vis bryr sig om den (detta kan ju se ut på olika och motstridiga sätt, såklart).
Livet på landsbygden har historiskt handlat så mycket om att förvalta det man har, det tänket finns inte i urbana miljöer på samma sätt tror jag, helt enkelt för att man inte ser vart alla förnödenheter produceras eller vad som krävs för att de ska kunna fortsätta produceras. Det här är väl inte det sexigaste ämnet att skriva låtar om, haha, men det är något jag funderar mycket på. Tänkte också mycket på sådana där enorma städer som nu är helt folktomma, riktiga spökstäder. Civilisationer som har gått under fascinerar mig också, det går inte att ta något för givet, det vi vet är att det kommer att växa igen, naturen tar över så jävla fort när människorna försvinner (eller när jag ”glömmer” att klippa gräsmattan regelbundet). Vi människor är helt enkelt inte så självklara som vi tror, och det är faktiskt en ganska skön tanke.
Hur anser ni att ni har utvecklats sedan ni släppte debutsingeln Frusna andetag?
Lars-Johan: Vi har aldrig riktigt haft någon uttalad väg som vi tänkt att vi skall gå, musikaliskt alltså. Desto mer vi spelar tillsammans desto mer förstår vi vars alla vill om än det kan vara ganska skilt. Det är just därför vi låter som vi gör och denna olikheten tror jag vi skall vara rädda om. Utöver det så har vi blivit mera samspelta och kanske mera strukturerade i hur vi skall göra ny musik då man vet vad som fungerat bättre och sämre tidigare.
Agnes: När vi släppte Frusna andetag hade vi knappt hunnit finnas som band, vi kände knappt varandra och hade inte hunnit göra särskilt mycket musik ihop. Så det är väl kanske att vi hunnit växa lite, och även om jag tror att vi alla inspireras av så pass olika saker så har vi nog lärt oss vad som funkar för just vår banddynamik. Och som Lars-Johan säger, vi är mer samspelta och strukturerade nu och är ju något som kommer med tid.
Janinne: Jag har blivit tryggare i mitt textförfattande, tycker fortfarande att det är läskigt och känns pinsamt men när man blir van vid dels den känslan och dels vid att det faktiskt funkar så blir det lättare. I början när vi bildades så var ju allt bara konstigt för vi visste ju ingenting om hur vi fungerar som band eller hur vi skulle låta ihop. Nu vet man ju mer men det är ändå spännande i och med att vi utvecklas och blir bättre och modigare när vi skriver. Älskar att man aldrig vet hur det ska bli förrän man har spelat in allt och släppt det.
Har ni några särskilda band eller artister som släppt nytt 2018 som ni älskat lite extra?
Agnes: Boygenius, Sharon van Etten, Big Red Machine och IDLES. Om man ska säga något svenskt så har jag lyssnat en hel del på Viagra Boys och Säkert!.
Janinne: Älskar Kanye Wests och Kid Cudis projekt Kids See Ghosts och albumet med samma namn som släpptes i somras.
Ni har tidigare beklagat er över att ha setts som ”indiecreddiga”, känns det som att ni har börjat bli mer kommersiellt inriktade nu när Driver snart är ute, gentemot innan? Nu när ni spelat på Pajala Marknad och allt!
Lars-Johan: Har väl inget emot att vara ”indiecreddiga” i sig, kanske mest att man inte vill att det skall sluta där. Jag hoppas att vi är på rätt väg om än Driver i sig inte är den mest kommersiella EP:n så har ju i alla fall Sista gången spelats på P3 några gånger. Pajala rockar som vanligt, haha!
Janinne: Vi kan nog sikta på att röra oss mellan både det kommersiella och det ”alternativa” och där skulle vi nog trivas ganska bra. Så länge man kan känna att det finns en röd tråd i det vi gör så vore det optimalt. Suget efter att vara mer kommersiellt gångbara handlar nog mest om att få sälja typ en CD någon gång som någon lyssnar på i bilen på väg till jobbet, haha. Vara lite folkliga, få spela på Kirunafestivalen och sånt kul.
Driver släpps 5 december via Startracks.