Princess Nokia
Pitchfork Paris, 4/11 – 2017

Pitchfork Paris är helt redo för Princess Nokia när visselljuden från Tomboy ekar ut över Grande Hall de la Villette och dess enorma utrymme. En förväntantsfull klunga har samlats framför scenen och Destiny Frasqueri, som hon egentligen heter, vill ge dem allt. Det tunga beatet och medryckande textrader som ”My little titties and my fat belly” gåendes på repeat har ultimat potential för att slå en käftsmäll hela publikhavet runt. Kitana är lika energisk som det föregående numret, och får till en början publiken att koka. Men det är något som fattas – det är nämligen publiken som står för den mesta av energin. Vad som i praktiken blir skramliga ljudbilder i de båda spåren stjäl lite av Princess Nokias egna thunder, och hon når inte riktigt så långt ut i publiken som hon hade kunnat.

Princess Nokia vill ge allt, och hon vill hinna med allt. Abrupt avbryts låt efter annan, av allt att döma för att få med så stor bredd av låtar som möjligt. Som pausunderhållning under Princess Nokias andningspauser spelar hon upp nostalgisk skaterock, som blir en hård kontrast till hennes hip hop-beats och understryker de skarpa brytningarna. Med en bakgrund i skatekulturen fungerar det säkert lika mycket som en identitetsmarkör som ett intermezzo för Princess Nokia. Det fragmenterade och det intersektionella är så vitalt för hennes musik, att en enhetligt sammanhållen spelning skulle vara karaktärsfrämmande. Ändå fångar hon inte riktigt upp publiken i de tvära kasten utan kör istället sitt eget race, på gott och ont.

Frasqueri följer albumet 1992 Deluxes låtordning relativt kronologiskt, och ju djupare in i albumet vi kommer, desto mindre explosivt blir det. Hon hittar hem i de spår där hon kan rappa ostörd av beats som annars hade tagit upp plats. När hennes ord verkligen får bära henne skiner hon i sin fulla potential.  Hon drar fram mindre utmärkande spår som Green Line och Excellent och får en helt annan framtoning. Hennes rader blir elektriska och hon når ut i publikens hjärtan, men nu är det svårt att fånga den distraherade publikens uppmärksamhet igen.

Princess Nokia river av sin största (eller kanske hittills enda) hit det första hon gör. Hade hon hållit på den lite längre hade spelningen tagit en helt annan form. Den här gången gick Princess Nokia och Pitchfork Paris om varandra – publikens hajp var total från första sekund, men dalade när vi insåg att vi missat Nokia-tåget, medan Frasqueris elektrifierande energi växte sig allt större ju mer distansierad hon blir till publiken. Vad som står klart är hur väl Princess Nokia känner sig själv och hur precist hon vet hur ska förmedla sin identitet till alla som vill lyssna. Ett litet missförstånd med en av alla hennes publiker kan inte påverka hennes stjärnglans. Med en enorm vilja och pondus lyckas hon ändå injicera en dos av New York och Princess Nokia i Parisnatten.