Shout Out Louds
Popaganda, 29/8 – 2015

Shout Out Louds släppte album senast under 2013, vilket gör Popagandas bokning av dem en aning förvånande. De har spelat Popaganda fyra gånger tidigare, är ett av Sveriges internationellt mest kända indieband — men det är någonting som inte träffar rätt. Mer spännande och relativt nya band som Amason spelar under en sämre tid dagen innan men har ändå större publik redan från början, de som ser Shout Out Louds är en hängiven skara längst fram vid staketet och folk som trillar in när konserten börjat för att de inte har något bättre för sig. Det är svårt att släppa tanken om att de, sedan Optica släpptes för två år sedan, har blivit irrelevanta. De känner nog av det själva, för de öppnar med hiten Impossible och sätter ton för spelningen där — hit efter hit, publikfriare efter publikfriare, klyscha efter klyscha. Under Impossible försöker de förnya genom att låta Adam Olenius sjunga över en ensam gitarrslinga och sedan bygga upp till vad jag antar är en förmodad explosion, men misslyckas och låter snarare som ett nystartat band som repar i någons källare.

När de börjar spela Walls hamnar de i fel tonart och tvingas börja om — två gånger. Det märks att de inte spelat live på ett tag, vilket återigen inte är speciellt konstigt med tanke på att de inte turnerat på länge. Det känns trött och oinspirerat, de kör Walking in Your Footsteps, Please Please Please och Fall Harder efter varandra och verkar mest beta av ett alldeles för gammalt, inövat schema. Olenius drar ett kort, oinspirerat tal om att de uppskattar människor som står för jämlikhet och kör refrängen ur Infinite Mass Area Turns Red. ”Shoot the racists and the area turns red” gång på gång, men trots att deras budskap om att kämpa mot Sverigedemokraterna är välmenat känns det, precis som resten av spelningen, krystat. Allt de gör verkar de göra för att plocka poäng, och trots att det stundvis är tight och synkat är det någonting som saknas hos Shout Out Louds.

Det som sätter punkt för spelningen är Tonight I Have to Leave It och på samma sätt som Impossible inledde visar låtvalet på att de inte jobbar för att hålla sig relevanta. De avslutar på samma sätt som senast jag såg dem, på Emmaboda 2013, med Olenius som varvar koklockor med att går ner i publiken och slumpmässigt välja ut vilka som ska vara med och sjunga refrängen. Det är inte det att det inte funkar, ett sådant avslut är egentligen som upplagt för en succé. Bandet kan sina grejer, de träffar rätt toner och publiken verkar nöjd. Men det är någonting som fattas. Olenius ber om att få en längre mikronfonsladd för att kunna komma ännu längre ut i publiken men nekas, och tyvärr Adam, men ni kommer nog inte längre än så här just nu.