Spielbergs
Park Sounds, 18/5 – 2019

Norska indiepunkarna Spielbergs har haft ett minst sagt händelserikt år. Vid det här laget förra året hade deras debut-EP Distant Star just släppts, och sakteligen började bandet generera uppmärksamhet både i och utanför Norden. Fullängdaren This Is Not the End följde i vintras, och därpå även spelningar i Norge och Storbritannien, men Spielbergs första Sverigebesök har dröjt ända tills nu.

Det ligger något gemytligt över Spielbergs musik, eller snarare över personerna bakom. Det är en hjärtevärmande men helt odramatisk underdog-story om tre ex-musiker i yngre medelåldern som bestämde sig för att bryta vardagstristessen genom att starta ett band. Spielbergs hade lika väl kunnat dö replokalsdöden, men som av en ödets nyck upptäcktes de av diverse fans och musikmedier, varpå hajpen var ett faktum. Lika gemytlig är kvällens konsertlokal – den gamla dansbanan Rotundan i Huskvarna Folkets Park, som ger spelningen en varm, retroromantisk inramning.

Spielbergs mjukstartar prick på utsatt tid med det åtta minuter långa postrocknumret Ghost Boy, och bygger svallande gitarr- och syntväggar till ett förlösande crescendo. Det är en oväntad men effektfull inledning. Sveriges kollektiva SKAM-psykos från 2016 verkar dock leva kvar tillfälligt i Huskvarna just i kväll – frontmannen Mads Baklien hinner knappt introducera sig innan åtminstone tre “KJEMPEGREIT” och ett något försenat “GRATULERER PÅ DAGEN” flyger genom lokalen. Han tar det hela med ro och tackar ödmjukt innan bandet river av Five on It och Distant Star, och minsta spår av någon eventuell sömnighet hos publiken är puts väck. På den trekvart de fått sig tilldelade hinner Spielbergs med att bjuda på såväl poppunkbangern Bad Friend som kvällens andra stycke postrock – den underbart betitlade men något långdragna McDonald’s (Please Don’t Fuck Up My Order). Kontrasterna mellan drömska, eteriska melodislingor och adrenalinstinna punkurladdningar blir ett bevis på bandets mångsidighet, samtidigt som det ger publiken några välbehövliga andningspauser.

Mot sluttampen visar Spielbergs upp sina bästa arenaambitioner – genomvackra Forevermore är som gjord för klimaxet i en konsertfilm, och avslutningen med genombrottssingeln We Are All Going to Die framkallar bäst gensvar hittills hos publiken. Bandet må vara luttrade veteraner när det kommer till att stå på scen, men deras genuina spelglädje går inte att ta miste på. Det ligger en ömsesidig uppskattning i luften – Spielbergs är glada att få komma ut och spela och bryta av vardagen för ett tag, och publiken är lika glada över att de får chansen att se dem. Med första Sverigespelningen avbockad fattar bandmedlemmarna varsin välförtjänt öl, kliver av scen och gör sig redo för en ny jobbvecka. De längtar nog redan till nästa gång.