Det följer med viss problematik när man hävdar att musiker är inne på andra andningen. Då insinueras det ofta att deras tidigare karriärer har gjort en synlig peak, men att någonting har lett till att de börjat tappa farten; att de tappar andan. Men så är inte fallet för Terra. Merparten av bandet befann sig tidigare i Ram Di Dam och verkade till synes springa med enbart ungdomens adrenalin som bränsle, utan någon strategi eller planering – det fanns bara passion och drömmar. Det vackra med andra andningen efter maratonsensationen av en musikkarriär är att syreintaget och den tröttsamma mjölksyran balanseras och jämnas ut med endorfiner – och det är där som medlemmarna i Terra befinner sig just nu med Terrarism. Mitt i ett endorfinrus.
Hur ska man annars beskriva en öppningslåt som Svarta lådan? När introslingan sätter sig som ett skruvstäd i hjärnbarken, för att sedan bli ordentligt fastspänt med dess makalösa refräng, då är ruset ett faktum. Terras kombination av 90-talets grungiga indie blandat med svensk popångest är lika enkel som den är genialisk. Det är ändå någorlunda obruten mark och eftersom det är lagom långt efter decenniets gång blir soundet samtidigt nostalgiskt, men genom sin förmåga att skriva minnesvärda låtar som fastnar hårdare än superlim blir allting tillsammans ett recept för succé.
Efter ett par spår in börjar endorfinet från Svarta lådan att landa och formar till slut ett utjämnat album. Det är en ständigt hög prestationsnivå som Terrarism utsöndrar, med formtoppar ifrån sångarens imponerande sångregister ihop med ett par riktigt glimrande indieguldkorn. Exter är som en summering av 90-talets alternativa rockscen, där Hüsker Dü, Mission of Burma och Dinosaur Jr. huserar – men framför allt lyckas de representera soundet felfritt och får det att framstå som modernt och spännande. Dessutom är låten ett ytterligare bevis på att Terra har svart bälte i refrängskrivande. Alla förlorar står ut i den enhetliga rockmassan av låtar med ett friskt andetag framkallad av Descendents-inspirerad melodisk punk och gör det extra tydligt att bandet hittat ett sound som de inte är rädda för att experimentera och testa lite gränser med; de blandar vuxenlivets sega mjölksyra tillsammans med nytt syre i en underbar låtformad cocktail.
Den första känslan som infinner sig i skallen när sista spåret Tack för att du väntar ringt ut är att Terra tagit sig tiden att hitta sig själva med Terrarism. Det är som att deras småstökiga indie rinner igenom ådrorna på samtliga medlemmar – vid ett blodprov skulle säkert deras DNA-kedjor forma notation för hundratals snygga refränger. Just därför har andra andningen har ingenting med ålder eller förlegade bragder att göra här. Det handlar om att hitta balans – och det är exakt vad Terra har gjort.