Terra: ”Vi gömmer oss inte bakom någonting nu”

Men på de här två åren så har det ju ändå skett en utveckling, kan jag som utomstående tycka. I kontrast från Terrarism, till Jävla EP:n. Det är ju inte riktigt den här Dinosaur Jr.-grejen längre. Är det någonting specifikt som ni har blivit influerade av under skrivandeprocessen, eller har det bara hänt naturligt?

Karl: Dinosaur Jr.-prylen är alltid närvarande, men man har ju lyssnat på så otroligt mycket musik och man influeras ju av det undermedvetet hela tiden. Det är ju en salig blandning. Jag vet inte om det är någonting speciellt som vi har pratat om att det är ett specifikt band vi vill låta som, utan vi känner oss ganska trygga och att vi vågar göra det här lite annorlunda. Vi känner att vi har en stark identitet.

Petter: Det handlar ju också om att utforska vad Terra är, och vi har blivit mer bekväma i att gå i den linjen. När vi skrev första plattan så hade vi inte mycket att förhålla oss till, men nu kan man göra ett avstamp därifrån och då landade vi här.

Mathias: Samtidigt så är vi inga studiomusiker, utan vi är först och främst ett band. Alla spelar ju sina instrument på sitt eget sätt. Även om man polerar ljudbilden lite och arbetar med andra producenter, så kommer det alltid vara någon essens högst närvarande.

Karl: Det är väldigt intressant, det här med Dinosaur Jr. Det har vi ju kletat på oss själva från början, egentligen. Tillsammans med Hüsker Dü och Sugar och alla de här banden var de ju någon slags referenspunkt. Då kändes det lite sjukt att göra det här på svenska, men det låter ju inte så mycket som Dinosaur Jr. egentligen. Jag tror att det bara tog fäste.

Petter: Folk läser ofta biografin och sedan så tar de bara de referenserna som bandet själva har sagt. Så tycker jag ofta att man ser när man läser om andra artister, och recensioner på de plattorna, så är det ofta bara taget ur presstexten i princip. Då cementeras ju det.

Karl: Däremot kände vi att det var ganska viktigt att göra någonting lite mer annorlunda från förra skivan. Man vill ha någonting nytt att berätta ändå, annars kan vi lika gärna hålla käften. Så det var viktigt att göra någon slags förändring, men att samtidigt vara lite varsamma mot det vi är. Jag är en ganska begränsad musiker, det är ackordslåtar med ackord, så det får det soundet i slutändan ändå.

Petter: Vi har inte gjort någon mästerlig plan från början där vi har satt oss ner och ritat upp hur vi ska låta, utan det har bara skett under de här åren.

Mathias: Ibland handlar det bara om att man har råkat trycka på rätt pedal, och så bara ”WOW! Det är så här det ska vara! Då var det löst!” De där grejerna dyker bara upp, och då vet man.

Omslaget till Jävla EP:n är fotat av Emma Edwards, en vän till bandet som arbetar med grafisk design. Hon är även ansvarig för singelomslaget till Aldrig bli mig själv, som bandet inte är blyga för att bombardera med komplimanger till. Karl förklarar att Emma fått relativt fria tyglar, men att medlemmarna vet precis vilken typ av estetik som tilltalar dem. Ofta verkar det handla om att finna det vackra i allt det skeva för Terra, när de diskuterar sitt förhållningssätt till konst. När de såg Jävla EP:n-bilden, så visste bandet direkt att den skulle få bli låtarnas omslag. Den passar bra till titeln i och med de bådas vardaglighet, menar de. Men att låtarna i sig skulle bli en EP var först aldrig ursprungstanken, utan att de skulle agera som ett par singlar som senare skulle leda till en skiva. Bandet är till slut väldigt tillfreds med att allting slutade som det gjorde.

Karl: Även fast det bara är fyra blyga låtar så är det ändå vår ”svåra andra skiva”, som man pratar om. Vi behövde en ny infallsvinkel och så fick vi det till slut, men vi fick knega oss till det. Jag tror att det är bra att vi bara går vidare så vi kan göra vår andra skiva, för det här är verkligen ett eget kapitel. Om vi hade gjort sex låtar till nu så hade de inte passat ihop med de här låtarna.

Mathias: Därför behövde det bli en EP.

Känner ni att de hänger ihop ändå, att det är inte bara en samling av låtar utan ett verk i sig? 

Karl: Det tycker jag verkligen. Dels soundmässigt, för att de är skrivna och arrangerade under samma tid, men också textmässigt. Det är några låtidéer som jag har haft väldigt länge och som jag har velat skriva. Det är ju inte astydligt för andra kanske, men för mig så är det så. Jag tror inte att en skiva hade mått bra av att blanda helt nya låtar med de här låtarna, och EP:n hade inte mått bra av att få nya låtar i sig. Den är bra som den är.

En ny grej på EP:n är att det är två låtar som har akustisk gitarr i sig. Var det ett medvetet val sedan långt innan att skippa elgitarrerna på vissa partier?

Petter: Det är väl när man hör själva känslan i låtarna, att det passade bättre med akustisk gitarr där. Men det kändes som att verserna som de akustiska gitarrerna finns på är lite lugnare än vad Terra har varit innan.

Mathias: Där kom också producentrollen in väldigt mycket också. Vi hade ingen akustisk gitarr i replokalen. Av förklarliga skäl – den hade aldrig hörts, haha. Men när vi gjorde Terrarism så hade vi två andra producenter, och de hade aldrig tyckt att vi skulle ha in en ackegura någonstans. Men de här killarna har jobbat med Sarah Klang, så för dem föll det väl sig mer naturligt.

Karl: Det är lite akustisk gitarr på När du drunknar också, men jag tror inte att det hörs för att det är så mycket gitarrer. Men jag tror att det passade mer i och med att de här låtarna är lite mer emo och ledsna. Det kändes som att man fick gå lite mer all in med låtidéerna. Det var också därför det var lite kämpigt att skriva dem, för ibland kräktes jag bara på låtarna för att de kändes så jävla kletiga och melodramatiska. Men med akustisk gitarr blev det mer naket. Det hade varit enklare att bara gömma sig bakom en distvägg, men nu fick vi se låtarna för vad de egentligen är. Vi gömmer oss inte bakom någonting nu, så får det bära eller brista. Jag vet att vissa människor tycker att de akustiska gitarrerna är kassa och andra tycker det är svinbra, och det är en ganska önskad respons. Att man verkligen inte gillar någonting, eller att man gillar någonting väldigt mycket.

Att Jävla EP:n tagit två år att skriva beror dels på medlemmar som bott i andra städer (och länder) under bandets tid. Men bandet beskriver hur mycket de utvecklats genom att bara spela materialet till Terrarism, genom att ha varit ett så pass aktivt liveband tidigt i sin karriär. Efter att ha spelat låtarna kontinuerligt under ett par års tid märker de själva hur mycket bättre de blivit på att spela dem nu.

Karl: Vi har blivit ett tightare gäng också. Så det var befogat att spela låtarna länge, men sedan så var jag i USA och bodde där ett tag och då blev det lite av en paus. Men vi har hållit på med EP:n för länge i alla fall, för det blev sjukt utdraget. Det låter ju helt vansinnigt att det tog oss två år för oss att göra de här låtarna, men det har nog varit lite så. Vi har spelat live och skrivit den här EP:n – that’s it. Och så har vi skrivit nya låtar, så nu har vi massa låtidéer som vi är sjukt taggade på. Skiva nummer två ska vi förhoppningsvis spela in i vinter och det känns mer peppat än någonsin, skulle jag vilja säga. Så det har på ett sätt varit en mental förberedelse för att göra andra skivan. Men vi får se, det beror lite hur det går med skrivspurten här nu då. Jag skulle säga att vi har kanske 15-16 bra låtidéer som vi gillar, så ska vi försöka ta dem i mål. Om vi hinner göra det nu i januari-februari så kanske vi kan spela in nu i sen vinter/tidig vår.

Ni nämnde att det överlag var väldigt lätt att få spelningar i Göteborg, och det är ju väldigt tacksamt. Vad tycker ni om Göteborgs musikliv just nu överlag? 

Karl: Det är ju lite konstigt med sån här musik som vi spelar. Vi är liksom lite mellan genrer på något sätt. Vi funkar ju inte i en punkkontext, och den finns ändå i Göteborg.

Petter: Om man tänker svartklubbspunksspelningar, så bokar de ju inte oss.

Karl: Precis, men vi spelar inte på Yaki-Da heller. Men det känns inte som att det finns så mycket nu, de har ju tagit bort alla små scener. Nu känns det som att, förutom Hoki Moki, så spelar ju inte små band på Pustervik liksom. Det finns inga bra spelställen för nya band.

Petter: Många svartklubbar har lagt ner för att man är nojjig för att polisen ska göra tillslag och där har ju ändå varit väldigt många spelningar där flera oetablerade och etablerade band har spelat. Ofta tillsammans också, vilket är roligt. Men det håller på att dö ut, sakta men säkert. Det är förjävligt.

Karl: Men Göteborgs musikscen som sådan tycker jag egentligen är väldigt bra. Det är så mäktigt ändå att staden har en scen och ett sound på något sätt. Nu är det trap som är världens största genre och alla lyssnar på det, så finns det ändå en sista utpost för annan konstig musik här som skiter fullständigt i vad Post Malone gör för låtar. Det tycker jag är grymt med Göteborg, och att det funkar så. Just nu känns det bara som att den går lite på tomgång.

Mathias: Det är ju inte så sammanhållet direkt. I och med att det är så mycket i periferin så kan det vara lätt att det går en förbi, hur intresserad man än är. Vi försöker ju själva gå ut och kolla på spelningar så ofta som möjligt, framför allt när det är folk vi känner och har jobbat med, så går man ju och kollar. Den musikscen som finns här – den är beroende av att folk är ödmjuka och tar hand om varandra. Om du spelar i ett band så ser du fan i mig till att gå på spelningar när det är människor du känner. Man kan inte bara vinka bort det.

Karl: Då får man ingenting. Då finns det ingen scen.

Mathias: Så den är lite beroende av människorna i den, som skapar musiken i scenen. Det är ju där man måste börja när man är – jag ska inte nödvändigtvis säga att vi är i en svacka – men högaktuellt i alla fall, så får man ta och börja bygga upp det igen. När folk känner att det finns ett ställe dit alla går. Att det finns massa människor som brinner för samma saker. Att man gör allt tillsammans.