Man kan arrangera sin comeback på olika sätt. Man kan göra som My Bloody Valentine och låta 22 års vibrerande väntan explodera i ett släpp som en blixt från klar himmel. Man kan göra som Sleater-Kinney och samla trupperna för ett fokuserat album som känns lika lyxigt som angeläget. Man kan också göra som The Jesus and Mary Chain och bara krafsa ihop ett gäng låtar som man skrivit de senaste tio åren. Albumtiteln petas ihop framför middagsbordet i lite alfabetspasta som flyter runt i ens tomatsoppa, och så fotar man den rakt av med mobilkameran. Ta-da – här har ni ett album, här har ni ett skivomslag!
För att vara bandets första skiva på 19 år är Damage and Joy ett väldigt odramatiskt släpp. The Jesus and Mary Chain har visserligen alltid haft en avspänd inställning till sin musik – redan 80-talets glansdagar skedde parallellt med enkla texter om att åka fort med sin motorcykel – men det hela är ändå på en ny nivå. 19 år har gått och tiden verkar i det närmaste ha stått still. Damage and Joy är soundmässigt en rak fortsättning på 1998 års Munki.
Men visst märks det att bröderna Reid närmar sig 60-årsåldern. I introspåret Amputation raljerar Jim om att känna sig bortstött, amputerad, från sin musikaliska hemvist: rockscenen. En stund senare sjunger han i All Things Pass om att landa från ett flygande liv av knark och sex och hitta hem i det lugna, samtidigt som han på något magiskt vis får stadgandet att ändå kännas ganska rock’n’roll. De hittar det vackra i ålderdomen: att finna ro och kärlek i det man tidigare sprungit förbi. I synnerhet märks det på trestegsraketen Always Sad, Song for a Secret och The Two of Us, där rader som “There’s nothing like you in this world” och “I am just glad I found you” låter som det ärligaste i världen. Belle and Sebastians Isobel Campbell gästar, och hon verkar nästan ha förstått essensen av The Jesus and Mary Chains musik bättre än bandet själva.
För ju längre skivan spinner, desto rörigare blir det. Den USA-kritiska satiren i Los Feliz (Blues and Greens) känns lika vass som en bortglömd Jefferson Starship-platta (inte alls) och MTV-referenserna i Get on Home är så trötta att de bara kan komma från någon som har legat under en sten i 15 år. Jim Reid har berättat att han slutat lyssna på ny musik. Det märks. Varningsklockor borde ringa när man blaséartat kastar ut sig “You know there’s no safety net! / You know this is all we get!”, som om de känt att de måste vara samhällskritiska för att få släppa musik 2017.
Däremellan slits två poler på Damage and Joy: det tunt underbyggda makroperspektivet och det vackert insiktsfulla mikroperspektivet. När de släpper taget om den griniga cynismen och i stället sjunger om att vara “young and free” händer något. The Two of Us tar sig an ungdomens lyster som om The Jesus and Mary Chain i själva verket vore Sven-Bertil Taube, med glimrande nostalgi och rusfyllda energikickar (uppbackat av ett intro som låter misstänkt likt Belle and Sebastians I Could Be Dreaming – passande, eftersom Campbell är med och sjunger). I sådana stunder kan man glimta en sällsynt glöd i bröderna Reids ögon, när de hittar hem i musiklandskapen av livets små ting förpackade i brusiga solskensmelodier.
Damage and Joy hade egentligen kunnat bli hur som helst. Eftersom skivan består av handplockat material från över ett decennium får vi lite av varje. Bandet verkar inte riktigt bry sig, eller så vill de framstå som att de inte riktigt bryr sig. Efter 19 år har i alla fall dörren öppnats igen till The Jesus and Mary Chains säregna universum, en plats som bröderna inte verkar ha lämnat för en sekund.