The xx
Popaganda, 30/8 – 2013

The xx är stammisar i Sverige vid det här laget, sedan förra årets turné i samband med det nya albumet har bandet besökt oss hela fyra gånger. Många har kallat Popagandas bokning för tråkig av just den anledningen, men det råder ingen tvivel om att det finns en stark efterfrågan av dem här. Publikhavet är stort när de avslutar den första dagen på Eriksdalsbadet.

Uppsättningen ser ut som vanligt: Romy och Oliver står i förgrunden på några meters avstånd från varandra och Jamie är i bakgrunden, ständigt i mörker, men på podiet han står på blir det tydligt att det är han som dirigerar musiken. Allt ljus faller på de två frontpersonerna. Romys sorgna uppsyn är att dö för. Oliver stampar omkring och gungar från ena benet till det andra.

Inledande Try sätter tonen direkt, det är en gravallvarlig stämning som sprider sig från scenen. Det här bandet skojar inte. De har fullständig inlevelse i den melankoliska musiken och alla texter känns, alla melodislingor känns, alla beats känns. De är perfekt avvägt dansanta, det vill säga en aning tyngre än på platta, och scenen passar dem perfekt. Det är en fin sensommarkväll med en tillräckligt stor publik för att responsen ska bli stor, men tillräckligt liten för att spelningen ska kännas intim. Tyvärr finns det alltid idioter i publiken som högljutt pratar sig genom Angels, men ljudnivån är tillräckligt hög för att dränka dem någorlunda.

Låtvalen överraskar inte, men setlisten är perfekt. Spelningen ligger aldrig och drar i en lång väntan på något, utan flyter bara på. Crystalised sjabblas visserligen bort när det stora lyft som kan och borde komma uteblir i den nedstrippade versionen, men detta kompenseras med fantastiska versioner av Night Time, VCR och Infinity. Vi snuvas snopet nog på Chained, när Romy börjar sjunga på fel textrad och Oliver svarar med att sjunga rätt och börja skratta. Romy säger sig vara “so sorry” och låten uteblir tyvärr helt.

Men det mesta faller riktigt väl ut i kväll. Ljusshowen sitter perfekt, när de tunna laserstrålarna skär genom röken som ligger tät över publiken bildas en tunn yta som får det att kännas som att vi är under vatten. Bandet känns inspirerat och de flesta låtar är svagt omgjorda för att passa perfekt live. När röster från publiken hörs lika tydligt som Romy och Oliver när de sjunger “if someone believed me / they would be as in love with you as I am” i avslutningen stockar det sig i halsen. The xx har fortfarande massor att både hämta och ge i Sverige.

Foto: Magnus Olsson