Tove Lo
Popaganda, 2/9 – 2017

Det skulle gå att skriva migränframkallande mängder text om konceptet Tove Lo – diskutera hennes politiska budskap eller drogreferenser. Det skulle gå att applicera olika feministiska analyser på hennes mer-än-suggestiva texter och flashing av brösten, olika vinklar på hennes onani på scenen, debattera ifall hennes image är subversiv eller exploaterande, tvista om huruvida hon är en intersektionell aktivist, anarkokapitalistisk sexliberal, kapitalismen själv i radikal förklädnad eller alla tre samtidigt. Om sexuellt självförverkligande, positivt tänkande, yoga, septumpiercingar, tredje vågens feminism, normkritik, rawfood, ”Sweden’s darkest pop export”. Och så vidare.

Men vi ska inte låta oss distraheras av rökridån av åsikter och tidsanda, för nu står inte konceptet Tove Lo på scenen – det gör den konkreta Tove Lo, uppbackad av ett band. Musiken är en blandning av backing tracks och livemusik som smälter samman rätt bra som bakgrundsfond för Ebba Tove Elsa Nilssons persona. Materialet från albumen Lady Wood och Queen of the Clouds låter mer levande än i studion, men det är fortfarande samma electropop som duggar tätt över Billboardlistan i år, utan några särskilda kännetecken eller unika drag.

Som frontperson i kväll har Tove Lo varken Lordes naivistiska charm eller Zara Larssons utstrålning – mest påminner hon om en tråkigare Miley Cyrus när hon vankar av och an på scenen för att ibland göra en obscen gest. Rösten kan i vissa tonlägen vara stark, men oftare är den ganska ordinär och i värsta fall platt. Det känns som vi rest in i framtiden och hamnat i en kuliss till en film som utspelar sig år 2017. Hela estetiken är så trendkänslig att den knappt kan anses existera. Kvällens obligatoriska och fullständigt blasé politiska ställningstagande (”alltså fuck rasism, fuck sexism och fuck homofobi”) är egentligen behjärtansvärt men inget substitut för tomrummet Popagandas publik stirrar in i denna kväll.

Därför går det inte att vara kräsen när något faktiskt sticker ut. Nya låten Disco Tits, med den pekorala texraden ”I’m fully charged / nipples are hard / I’m ready to go”, är som en dystopisk vision. En framtid av popmusik så desperat att bryta igenom det allt tätare mediebruset att artisterna klättrar som krabbor ovanpå varandra för att komma till hinkens kant. Ett uppmärksamhetskrig där musiken blir det första offret. Framtiden är här och nu, på Popagandas stora scen. Man ska inte vara naiv, kanske ser dåtiden också ut på det sättet. Det är i alla fall något som skakar om.

I dag finns ingen stor polemik mellan alternativmusik och ”mainstream” på samma sätt som för tio år sedan. Efter att ha sett Tove Lo undrar jag om den vapenvilan verkligen borde tas för given – inte för att folk vänder sig bort i vredesmod utan för att en hel del musikintresserade kommer söka sig till forum där artister som dessa inte är namnet högst upp på affischen. ”Jag kommer aldrig glömma den här kvällen” säger Tove Lo. Det kommer många andra att göra.