Trentemøller
Sónar Copenhagen, 14/3 – 2015

Förutsättningarna för Trentemøller är minst sagt optimala. Det är hemmaplan, speltiden är tillräckligt sen och Factory Floor har värmt upp danskarna timmarna innan. När dansken tar scenen i anspråk är det till ett nästan öronbedövande jubel, och några vinkningar lockar fram fler bifallsrop. Det drar igång från start: mörka, molande elektroniska kompositioner dundrar fram ur högtalarna och publiken studsar i takt. På skärmen bakom mixerbordet projiceras en svart siluett av huvudpersonen själv, där ögonen långsamt pulserar i rött. Det är snyggt och stilrent, men det är också det enda som händer ljusmässigt.

Det minimalistiska ljuset är givetvis ett medvetet val och stundtals fungerar det väl, men ibland får en nog väga underhållningsvärdet mot sin valda grafiska profil. I det långa loppet finns det därmed inte så mycket att faktiskt se, och när speltiden är så väl tilltagen blir det onekligen lite tråkigt. Det går att jämföra med Jon Hopkins dagen innan, som varierade bilderna och verkligen gjorde det visuella till en del av helhetsupplevelsen. Att Trentemøller inte skulle vara kapabel att skapa en underhållande och imponerande ljusshow finns det också otaliga klipp från Roskilde som genast motbevisar. Valet denna kväll är helt enkelt ett annat, och fungerar tyvärr inte till hundra procent.

Musikaliskt är temat mer blandat, visserligen är många av spåren sådär nedtonade och smygande minimalistiska som vi är vana vid, men ibland höjs tempot några nivåer och ett mer dansant spår tar vid. Detta följs ofta upp med att Trentemøller själv kliver ut framför sin setup och eggar på publiken ytterligare, och gensvaret är allt som oftast direkt och kraftigt. Det krävs inte mycket för att tillfredsställa publiken ikväll och med tanke på vilken superstar-status han har i sitt hemland är det inte heller förvånande. Dock så gör sig musiken som bäst när den ligger i något mellanläge: inte på tok för housigt, men inte heller för lugnt så det inte går att röra sig. Det är en balansgång som tyvärr inte alltid fungerar. Bekanta hits som Moan och Miss You är givetvis tacksamma inslag, men en för stor del av spelningen är alldeles för anonym.

Andra höjdpunkter är Björk-samplingen (det är ett DJ-set, trots allt), och när en något förvrängd Human Behaviour ekar ut genom högtalarna är mycket förlåtet. Trentemøller leker med rösten, låter den växa och krympa, för att sedan låta den sakta försvinna in i ljudkulissens mörker. Ett annat intressant inslag är tolkningen på The Beatles Tomorrow Never Knows, men det är också kanske mer intressant än faktiskt bra. Oavsett vad den danska trollkarlen väljer att plocka fram för tricks lämnar jag ändå spelningen med en känsla av besvikelse: potentialen fanns absolut där, men ett delvis för monotont och händelselöst set hindrar spelningen att nå de höjder som på förhand kändes givna.