Orange
Vampire Weekend
Roskilde, 5/7 – 2019
Publicerad: 8 juli 2019 av
Magnus Olsson
På Nyhetsmorgon i går, söndag, gjorde musikjournalisten Annah Björk en spaning – gubbrocken är på väg tillbaka. Efter några år från radarn, i en tid då hiphop och klubbmusik dominerat, har gitarren och det organiska få stå tillbaka, men nu skapat ett sug efter detsamma. Det pratas exempelvis om Bruce Springsteens nya surfpop-platta och en överraskande positiv Bob Dylan-upplevelse (det är få som har det på senare år).
Men vad har egentligen Vampire Weekend med allt detta att göra? New York-gruppen har sedan sin första pressbild för över ett decennium sedan axlat rollen som indievärldens gentlemän – nu har även dessa växt upp, även om Ezra Koenig inte ser en dag äldre ut än vid debuten. Vi rör oss långt från A-Punk som kunde tända eld på vilket dansgolv som helst – i stället möts vi av ett evigt, harmoniskt och organiskt jammande. Vampire Weekend har trätt in i en ny fas, precis som sin publik, och lite ovetande om det är alla i symbios. Denna soliga eftermiddag på Roskilde andas harmoni i dess finaste form, till den grad att det är omöjligt att inte föra tankar till festivalernas urmoder och ord som gemenskap.
-
Från fingerplocken i finstämda Harmony Hall till Van Morrisson-klingande This Life och det frenetiska skramlet i Sympathy visar Vampire Weekend upp ett enkelt popsnickeri, men som på Roskilde strösslar tillvaron. Ezra Koenig är så avslappnad att han till och med kliver ut på scen i sandaler. Rockstjärnedrömmarna krossas här, men för Vampire Weekend har det aldrig varit ett slutmål. Nu, mer än tidigare, klipper de distansen till sin publik.
2019 droppas Bob Dylan och Joan Baez som referenser. Kanske är det också det främsta beviset på att gubbrocken nu fått en ny status, delvis tack vare Vampire Weekend. Nya albumet har både välkomnats och avfärdats – det går nämligen stick i stäv med en samtid uppbyggd av algoritmer och giftiga hooks. Vampire Weekend har med Father of the Bride släppt ett album som i över en timme låter västafrikanska gitarrer och spröda soulproduktioner samsas under Ezra Koenigs varumärkesskyddade och oskyldiga falsett. På Roskilde är det precis det som utspelar sig på en av festivalens varmaste stunder, vilket efter dagar av regn får det att framstå som ett nästintill religiöst tillstånd.
Med hypnotiserande gitarrer, eviga solon och en ledig och till synes anspråkslös inramning låter Vampire Weekend musiken trollbinda besökarna. Här finns inget publikfrieri. Knappt ens ett mellansnack, men ett band som återigen upptäckt spelglädjen. När andra ur sin genre kämpar för sin fortsatta relevans nöjer sig Vampire Weekend med att bjuda in lyssnarna till replokalen. På pappret en omöjlig bedrift, men det är sällan som inramningen på Orange känts lika inbjudande, varm och familjär som nu.
-
