Intervju
Västerbron – att dö gammal i det nya Sverige
Publicerad: 14 november 2018 av John Jonsén
På fredag släpps Västerbrons tredje album Flyktbeteendevetenskap, och på ytan kan det verka som att bandet knappt har förändrats en sekund sedan de debuterade med Idiotologi för fyra år sedan. Med låtar om att inte vilja ha köpta drömmar med avbetalningsplan men samtidigt vilja ha ett ordnat liv med diskmaskin, och att jobba ihjäl sig men att det är för sent att dö ung, känns som arketypiska Västerbron-teman. Men i kontrast till förra albumet Till vilket pris som helst ringer utvecklingen klart och tydligt.
När vi ringer upp bandets frontperson Peter Jonasson så upplever han knappt någon förändring alls. Däremot har så vissa låtar krävt mer arbete än innan, som första singeln Döda vinklar.
– Den har vi fått kämpa väldigt mycket för att lappa ihop. Nu syns inte sömmen längre, så det blev en riktig hemslöjdslåt. Det är väl hela grejen med att göra musik – syns sömmarna så har man misslyckats. Det är väl det som skiljer hemslöjd från couture.
Den största skillnaden överlag med Flyktbeteendevetenskap är att låtarna har blivit ännu snabbare, ännu hetsigare och betydligt mycket mindre radioanpassade, i jämförelse med låtar som Vilse i varuhuset och Ännu en dag förgäves. Det är långt ifrån någonting negativt – snarare talar det för motsatsen – men fler utvecklingar finns även där. Peter förklarar att Västerbrons ambition tidigare har varit att skriva tre låtar per rep, steka två av dem och sedan ha en låt klar. Men eftersom livet och ansvar har kommit emellan så har låtarna tryckts fram mer i friktion, på andra sätt. Det resulterade i att han började lida av skrivkramp när texterna skulle författas.
– Jag vet inte ens vad Nya Sverige handlar om längre, för att det blev så jävla kaotiskt när jag skrev den. Patrik har skrivit textrefrängen, men jag delar inte hans bild av det nya Sverige. Jag är både negativ och positiv till allt som händer på samma gång.
Men vad är din bild av det nya Sverige då?
– Man kan på ett sätt säga att det nya Sverige har blivit kallare med högervindarna, det är ju det som Patrik syftar på. Men jag tror också att det nya Sverige är på väg att bli varmare, för den svenska kulturen behöver blandas med fler kulturer så att vi inte fryser till is. Den här filmen Swedish Theory of Love handlar ju om det, om att vi ska vara så självständiga i det här landet att vi inte har några vänner längre. Det stämmer ju inte såklart, men det är min bild av att Sverige blir kallare. Att vi är så himla ensamma hela tiden. Vi vågar inte ta kontakt med andra människor och så vågar vi inte ta kontakt med andra kulturer, men sedan får vi en flyktingkris serverad till oss. Här finns ju andra kulturer, nu kör vi! Nu bygger vi upp nya varma Sverige! Jag ser inte högervindar som någonting alltid negativt, men i stället som en gnista som kan få mer medmänskliga och humanistiska värden att vakna till liv. Det får man ju inte heller komma ifrån, att om man kollar på alla andra länder i typ hela världen så är vi typ det bästa landet på många sätt. Det finns ju en anledning varför folk flyr hit. Det är ju inte för klimatet. Kan vi inte bara se flyktingkrisen som ett kvitto på att vi har det svinbra här?
-
Vid första anblick på låten Det är för sent att dö ung är det lätt att tolka låten som ett utlopp för åldersnojja och ouppfyllda drömmar om ett rock’n’roll-liv, inte minst på grund av refrängernas dystra ton. Peter menar däremot att det är helt tvärtom.
– Västerbrons kurva ökade ju med 100% första halvåret, sen har inte så mycket nytt hänt. Kanske någon sorts legitimitet. Vi drömde ju aldrig om att slå igenom eller turnera i Europa när vi sjöng på svenska, så det är kanske det låten handlar om. Det är för sent att dö ung, så vi kommer fortsätta att släppa skivor tills vi är typ 50 och det skiter vi fullständigt i. Det enda vi kan göra nu är att spela på större och fetare scener, men då måste vår kurva börja öka drastiskt igen. Och det misstänker jag att den inte riktigt kommer att göra. Vi spelar ju bara in samma skiva om och om igen, fast lite bättre.
Men vad behöver ni göra för att kurvan ska börja öka igen?
– Vi har aldrig satsat på riktigt. Vi har aldrig i någon eufori efter någon spelning på vägen hem sagt att: ”Men fan, ska vi inte bara ta tjänstledigt ett halvår se vad som händer? Våga leva lite, rock’n’roll är bättre än ett stadigt kneg.” Jag tror man måste kasta sig ut riktigt ordentligt och vara beredd på att falla till marken totalt, eller plötsligt få luft under vingarna som en liten fågelunge. Nu är vi mer gamla kråkor som går och äter nedfallna äpplen och är jävligt nöjda med det. Det är för sent att dö ung, så då kan vi väl lika gärna dö gamla?
Flera andra av låtarna har däremot teman som lämnar mindre åt den fria tolkningen, som Ett ordnat liv och Det sista jag vill ha. Sebastian å andra sidan har mer av ett berättande narrativ, i vad som verkar handla om en stökig utekväll. Själva huvudpersonen Sebastian är inte någon som bandet stött på i verkliga livet, och Peter har en helt annan association till namnet.
– Det är bara det att en av mina bättre vänner heter Sebastian, och någon liten släkting på sju år heter Sebastian. Så jag ville inte egentligen skriva en låt som heter det, för det blev bara konstigt. Den handlar ju om alla människor som har druckit en öl för mycket och blivit arg på någon när man varit ute på lokal, eller överhuvudtaget bara gjort dumma saker och borde gått hem. Så många gånger som man borde gått hem. Det är egentligen en gå-hem-anthem, den borde spelas en gång i timmen på alla uteställen för att bli påmind om det.
-
Är det någon låt på skivan du är särskilt nöjd med?
– Jag tror att Svartvitt på ett sätt är favoritlåten på Flyktbeteendevetenskap, för att den sticker ut. Sedan så tycker jag nog att Jag kan inte se mig själv i ögonen är favoritlåten annars. Vi försökte med den refrängen som en ratad låt på förra skivan, men vi fick inte till versen. Jag tycker att det är en jävla skön refräng, men egentligen mest ett konstaterande att det är ingen som kan se sig själv i ögonen, för att det är fysiskt omöjligt. Så den bär den där subtila emo-humorn som jag tycker är jätterolig, men som ingen annan fattar.
Den är ju också rätt mycket mer mörk än någonting ni gjort innan.
– [skrattar] Ja, det ligger typ en spökton över hela låten, och jag funderade på om det var något som vi behövde rätta till i mixen. Men det visade sig att det var Patrik som inte kan spela gitarr ordentligt. Han lyckas slå till en flashiolett med sitt plektrum på något sätt. Jag fattar det inte, men det låter likadant live som på skiva så det är inget fel i mixen, så det är bara dåligt eller genialiskt spelad gitarr.
Under vintern ska Västerbron ut och spela i Oslo och Stockholm, för att sedan följa upp det med ett antal helger och miniturnéer i Norden under våren. Sommaren ska försöka fyllas med så många festivalspelningar som möjligt, och i och med att de enbart spelade på ett par inofficiella Way Out West-evenemang så är Peter försiktigt optimistisk om att det ska gå vägen. Till hösten återvänder de till replokalen och skriver nytt, men med lite nya strategier.
– Inför andra skivan lärde vi oss verkligen att vi inte kan spela live medan vi spelar in. Då prioriteras det att repa livespelningar, i stället för nya låtar. Vi är inte ett sånt band som har en massa energi över och kan skriva musik när vi är ute på vägarna. Nu är det bara fokus på att spela live. Nästa höst så har vi en plan att jag och Patrik ska bli bättre på att strukturera upp och ha klarare låtidéer. Att inte bara ha mobilutkast inspelade i motvind på Västerbron på väg hem från jobbet, utan att faktiskt ha en färdig låt och ta den till replokalen. Jag och Patrik kommer att explodera med ett låtregn nästa höst och vi kommer väl att släppa dubbelskiva till slut. Egentligen vill vi bara släppa singlar och sedan när vi råkar ha nog många låtar till ett album så släpper vi ett album. Det är fortfarande sjukt roligt att släppa vinyl. Och den där känslan av att släppa en bombmatta än att prickskjuta.
Flyktbeteendevetenskap är ute 16 november via Startracks.