Västerbron
Göteborg, 8/10 – 2016

Det är egentligen helt absurt att Västerbron fortfarande får spela på ”den lilla scenen”. Ena dagen säljer de ut lokaler i Oslo och den andra blir de bländade av samma spotlights som lyser upp ansikten i Göteborgsband direkt sprungna från replokalsstadiet. Ungefär som att se sin polares nystartade powermetal-projekt göra sitt debutgig. Med tanke på uppståndelsen kring stämningen ifrån Mall of Scandinavia och hur bra senaste albumet Till vilket pris som helst var känns scenvalet lika passande som att försöka klä en sparkdräkt på en elefant – framför allt i vetskapen om att lokalen har en större scen en våning upp. Om detta är resultatet av undermålig biljettförsäljning eller dålig planering är oklart, men lyckligtvis vänder bandet hela situationen till sin fördel och bevisar varför de är ämnade för större utrymmen med en total urladdning fylld av karisma och energi.

Västerbron själva är åtminstone medvetna om kvalitén på Till vilket pris som helst när de river nästan hela albumet, som blir fullfjädrade tillsammans med låtarnas ökade tempo gentemot de inspelade versionerna och frontpersonen Peter Jonassons spastiska men självsäkra scennärvaro. Under Jag nominerar mig själv och den extra punkkryddade Är vi framme snart? använder han stängsel, publikområdet och varje kvadratmeter av scengolvet som utrymme för att få fram sitt budskap om svensk arbetarklassångest och lyckas övertyga så starkt att tanken av måndagsmorgonar och alla räkningar på kylskåpsdörren inte känns som en börda – utan som en samhörighet.

Över trumsetet hänger en liten och fyndig Alfapet-inspirerad lampa som bokstaverar bandets namn och blir som en manifestation av hela bandet som helhet. Subtilt, charmigt och påhittigt. Sällan har det funnits ett band som får en att le lika mycket som en vill skrika med tills lungorna vänder sig ut och in – ta en rad som ”Misshandlad inifrån igen / slagen av tanken” till exempel. Det blir en homonym på högsta humoristiska nivå, samtidigt som det är en klockren allsångsmöjlighet. Att vända sin avsky för nio-till-fem-jobb under Ännu en dag förgäves och skriva låtar om när ens partner klagar på punkbandet Bäddat för trubbel i Flytta isär känns kanske på papper som något helt trivialt, men att höra Västerbron sjunga ut om alla ens egna problem kommer för evigt vara mer givande än att sucka högljutt på jobbet eller skriva en upprörd Facebook-status.

Mellan allt det subtila och finurliga gömmer sig en ännu djupare melankoli och aggression i bandet som bara längtar på att bli förlöst. All hets och stök kulminerar i den oförskönade allvarligheten under den gåshudsframkallande Problemen och framför allt Död för mig – det givna soundtracket när du behöver knyta näven i fickan. När den tandvätskeladdade refrängen drar igång känns det som att lokalen börjar brinna av rena emotioner, som att det är någonting genuint Jonasson sjunger om. Lika känslomässigt uttömmande som det är makalöst medryckande. De borde klassas som en nationalklenod, eller rent utav K-stämplas, för det är få som kommer sammanfatta det svenska samhällslivet lika bra som Västerbron.