50-tals osande pärlor inför lyrisk publik

Mikhael Paskalev

Pstereo

Betyg: 8/10

The Guardians Paul Lester hyllar norske Mikhael Paskalev, men i Sverige är han fortfarande ett okänt namn. Trots att han som Lester beskriver, är på väg att göra en Peter, Bjorn And John, det vill säga en Young Folks. En låt som kan ta honom till de stora arenorna bortom norska fjordar. Dock utan några visslingar. Det handlar om Jive Babe. Bara på namnet hör vi det amerikanska 50-talet och Elvis. Och det här är en låt som kan bli större än Paskalev själv. Men den här kvällen i Trondheim handlar allt om I Spy.

Festivalens tredje scen, i storleksordning, är fylld till bristningsgränsen. Det är snarare mer folk utanför än innanför den lilla tältduken, vilket lyfter spelningen till oanade höjder. Jag har inga referenser, inga förväntningar. Som ett tomt blad går jag dit. Går därifrån med en bukett och strör palmblad längs gångstigen. Allt till världens största leende. Nybliven kärlek är underbar, inte sant?

Från ensamheten med det akustiska introt till ett fullmanna band vaggas vi in i toner fyllda av folk och 50-tals rock. Vi dränks av catchiga refränger och medryckande melodier. Och det märks att den här popkvisten med rötter i Norge och Bulgarien har något stort på gång.

Munnspelsintrot till I Spy är att dö för. Okej, inte som Bossens The River. Det är antagligen 6/5. I Spy är enorm och växer sig större genom explosionen en minut in. Den tempoväxlingen höjer pulsen och sätter lite fart på den här tillställningen. Helt upprymda i ett sinnestillstånd i närheten av extas är publiken när Paskalev trycker till med ännu mer sång i full speed.

Foto: Magnus Olsson