”Alltså, vi spelar inte.”

John Maus

Way Out West

Betyg: –

I samband med releasen av Make It Happen frågar Marcus Joons om hur The Tough Alliance ser på att spela live.

”Alltså, vi spelar inte. Vi ställer oss på scen, sjunger med i våra låtar och ser vad som händer. Ni får vad vi ger, som vi brukar säga.”

TTA blev alltid kritiserade i de traditionella medierna för hur de valde att framföra sin musik. Att sjunga playback och dansa sönder sceninteriören, ibland rejält berusade. Att bli en del av den fanatiska publik som journalister tenderar att aldrig bli en del av. Det var alltid TTAs stora problem – att de gjorde någonting utanför ramarna, vilket satte recensenterna i en obekväm sits som de inte förmådde att hantera. För hur bedömer man något som inte ryms inom konkreta riktlinjer? Hur sätter man ett betyg på en stor massa som skriker sönder varje ord i varje låt, startar popmoshpits och lever ut så rena känslor att man helt plötsligt sitter med uppgiften att bryta ned det snarare än musiken?

När man spelar för fansen och ingen annan gör man direkt ett avståndstagande från den huvudsakliga andelen musikjournalistik eftersom de allra flesta utsända inte tillåter sig själva att leva sig in i musiken genom att upprätthålla myten om någon sorts objektiv analys. Den finns inte. Det är klart att Jonna Sima på Aftonbladet i sin liverecension tycker att TTA på Popaganda 2005 är som att se ”en tonåring skära sig själv i armarna av självförakt” när det finns ett betraktande avstånd mellan henne och bandet. De visar allra mest hur obenägna människor är att titta på saker ur nya perspektiv.

John Maus spelar inte. Han ställer sig på scen, sjunger med i sina låtar och ser vad som händer. Vi får vad han ger.

Och som han ger. Han fyller upp Storans enorma scen, där jag förra året på Stay Out West såg Destroyer med en halv orkester, helt på egen hand. Hans enda kamrat är mikrofonen, som han bär som om den vore hans enda ljus i en kolsvart grotta. Det behövs inte mer. I bakgrunden – ja, bakgrunden – pumpar hans musik genom förstärkarna. Det tar tre sekunder och så har John Maus växt sig större än sin egen musik (som trots allt är väldigt stor). Han förkroppsligar den galenskap som hans musik ger sken av; kaninhoppar, slår sig själv, spänner hela kroppen i olika spastiska rörelser, kollapsar och vrålar rakt ut över sin musik. För varje minut som går ser han mer och mer ut som en fältherre på väg ut i krig, för varje minut som går ser publiken från mitten och framåt mer och mer ut som om de tänker följa honom in i döden.

När John Maus når klimax med Street Light och Believer är Storan ett enda stort primalvrål. I Maus rider står det avtalat att han inte behöver spela i mer än 30. Det är över efter 25. Under den tidsperioden hinner han ge mer genom att sjunga över sina egna låtar än de flesta musiker någonsin lyckas uttrycka när de rätt och slätt spelar sina låtar.

Jag kan inte sätta betyg på det här. Ibland måste man anpassa systemet efter vad man får. Inte bara behandla det som en vanlig konsert. Det handlar inte om att romantisera något som är dåligt, John Maus på en scen är bara enormt annorlunda. Jag tycker det var smått utomkroppsligt. Jag såg vuxna män som skakade av adrenalin. Jag såg också folk som i princip vände i dörren. Att sjunga med och se vad som händer kan räcka ibland, för herregud vad saker hände.