Blanck Mass
Publicerad: 25 december 2012 av David Winsnes
Jag kan ofta bli lite trött på hur postrockens kärna har deformerats sedan journalisten Simon Reynolds myntade termen i The Wire 1994. Det som en gång i tiden fokuserade på musik som använde rockinstrumentation för icke-rockiga atmosfärer, som handlade om att framhäva klanger och texturer genom gitarrerna snarare än riff och kvintackord är helt enkelt jävligt inte längre aktuellt. Idag är Explosions in the Sky postrock, inte Talk Talk, inte Slint, inte Stereolab, inte Tortoise. Och det är väl bara att acceptera att termer byter betydelse – så länge man är medveten om dess ursprung och hur de därför ibland kan appliceras på vitt skilda ljudbilder.
Blanck Mass är ett enmannaband som tjänar denna ständigt pågående omvandlingsprocess väl. Utöver att forma några av de mest lekfulla dronestycken världen skådat med Fuck Buttons är det detta Benjamin John Power ägnar sitt liv åt. När Fuck Buttons andraalbum Tarot Sport kom 2009 liknade många skribenter Bristolduons musik vid arkitektur. Utsträckande ljudmattor som i sina mest melankoliska stunder kunde frammana bilder av stora, övergivna städer.
Fuck Buttons låg alltid nära den postrock som i början av 2000-talet växte fram på allvar. De lät som ett ännu mer monotont, och kanske något mer dansant (svårt…), Mogwai. Men de tillät sig inte att bli riktigt så melodiösa som de flesta av sina dåtida kamrater. När Benjamin John Power släpper sin nya dubbelsingel, den andra för året, är det inte fel att påstå att han når det mål som han under flera år rört sig mot i sakta mak. Hellion Earth mullrar inte fram likt hans självbetitlade debutalbum från förra året, det är ett tio minuter långt dansant krautrockopus som inte har ett dugg med 90-talets postrock att göra – rockinstrumentationen existerar inte ens – men som ändå för processen ytterligare framåt. En lite mer tillbakalutad kusin till 65daysofstatics spjutspets Tiger Girl. Filmmusik för snabba, neonfärgade jaktscener.
Nästa år är Blanck Mass förband på Sigur Rós Europaturné. Steg för steg byter musiken vi trodde vi kände skepnad.