Redan när ena halvan av Fuck Buttons, Benjamin John Powers, släppte sitt debutalbum under namnet Blanck Mass talade han om att nå fram till och behålla momentum, att låta musiken sticka iväg. Många liknade det självbetitlade verket från 2011 vid ett filmsoundtrack utan film och till skillnad mot många andra musiker tog Powers det som en komplimang. För The Quietus berättade han att hans stora dröm var att tonsätta en Werner Herzog-film och att musiken till 2001 – Ett rymdäventyr hade präglat hans kreativitet i ett tidigt stadium.
Om ambient- och droneorienterade Blanck Mass hade passat bra till vårt på ytan fridfulla universum är Dumb Flesh en påminnelse om hur äcklig världen snabbt kan bli om man zoomar in på den. Efter att ha givit ut material på skivbolag av artister som Mogwai och Daniel Lopatin har Powers den här gången slagit ihop sig med Sacred Bones Records, etiketten bakom några av de senaste årens mest förvridna noise- och indieskivor. Det är knappast en tillfällighet: den här gången har han efter ett benbrott och flera dödsfall inom bekantskapskretsen inspirerats av den mänskliga kroppens förfall och kastat in de tankarna i en mekaniskt livlös ljudbild.
Ändå går Blanck Mass hypnotiska electroarrangemang lika bra att rejva till som att lyssna på paralyserat. I både monotont byggande No Lite och massiva Cruel Sport når Powers crescendon där han sammansvetsar dansmusikens rytm och rockmusikens urkraft. I Dead Format regnar stenhårda beats, ett av flera spår där han bakåtspolar samplade röster. Inledande Loam låter som något strax innan det ska dö, en slutgiltig ansträngning, innan Powers hackar upp sitt oljud i en glitchliknande session, som om för att markera den där vita tunneln som sägs dyka upp när man upphör. Avslutande Detritus är lika packad med ljud du inte spelar under framtida familjemiddagar; en låt som mest intressant sammanfogar den rena melodin med det eftersträvade sönderfallet.
Därför är det ju synd att Powers ibland skakar av sig sin inre demon. Atrophies låter själlös och ful (på fel sätt), inte alls organisk som de andra spåren, liksom urtrista Lung där Blanck Mass låter sina uppenbara Orbital-influenser stå helt still under fem och en halv minut. Kanske når han här till fullo sin personliga vision med projektet – det är trots allt två lik.
Det är förkastligt att dessa två malplacerade stunder inkluderats i Dumb Flesh, som annars oavbrutet ringar in Sacred Bones jakt på det vackra i det groteska. Långa stunder är Blanck Mass album det mest monumentala du finner i elektronisk musikväg just nu. Om Herzog får för sig att regissera en ny klassiker som inkluderar galenskap i Amazonas djungler vore det inte helt verklighetsfrånvänt om han slog en pling till Powers.