Blöta löv, sorg och rening
Agnes Skure hittar hem i Gazette

Niklas Kristiansen gör det han gör bäst – skriver en albumrecension samtidigt som han samtalar med artisten. Njut!

Jag ringer Agnes Skure en grå eftermiddag. Vi pratar länge – om Gazette, om Karlskoga, och om hur First Aid Kit spelade in sina första låtar i en skog, undanskymda från allt det som senare skulle bli stort. Det känns passande. För även om det är lätt att dra parallellerna mellan Agnes och systrarna Söderberg, vilar Gazette helt på egna fötter. Det är en otroligt stark debut – en skiva som luktar regn, hö och blöta löv efter en lång dag.

Singeln Little River blev snabbt hyllad, men albumet som helhet är inget undantag. Mina egna favoriter landar på Elin – duetten med demekech– och S.A.D. Två låtar som verkligen sätter sin prägel på helheten. demekech låter lite som Elin Kastlander från JJ – och det är tveklöst min favoritlåt på skivan. Everytime är ett löfte i låtform, ett sällsynt ögonblick av verklighet.

Ditt kommande album Gazette har beskrivits som både organiskt och berättande. Hur skulle du själv beskriva skivan?

– Jag skulle säga att det är en kris skiva. En berättelse om att bli vuxen på riktigt – inte den där första gången man tror man är klar, utan när man faktiskt kraschar in i det. Det handlar om att göra slut, flytta, byta stad, känna sig totalt chockad av hur mycket som faktiskt gör ont. Det finns ett före och ett efter vissa saker i livet – som ett uppbrott eller när man möter döden på nära håll. Då ser man världen annorlunda.

Du kommer från den västmanländska landsbygden. Märks det i din musik, tycker du?

– Gud ja. Jag är verkligen uppvuxen på en bondgård, med lantbruk, grisar, hästar – allt. Fanns det ingen barnvakt så fick man åka traktor i åtta timmar. Det sätter sig. Man blir formad av det där lugnet, men också av ensamheten. Jag skriver väldigt rakt och analogt, ofta på gitarr. Jag är inte skolad, inte teknisk – men jag gör på mitt sätt. Jag kan inte alltid säga vilken tonart jag spelar i, men jag vet när det känns rätt.

Det finns tydliga drag av americana och folkpop i ditt sound. Vad var det som drog dig till just de genrerna?

– Det har aldrig varit ett medvetet val, tror jag. Jag har bara skrivit för att jag känt någonting. När jag var liten var First Aid Kit och Bon Iver mina portaler in i musiken. Jag växte upp i Tillberga där ingen annan lyssnade på sånt, så det blev mitt lilla universum. Det akustiska, mjuka, men samtidigt lite mörka – det har jag alltid återvänt till.

Du har en bakgrund i punk och rock via Call Cat och Riot Grrrl Sessions. Hur mycket av den energin lever kvar idag?

– Ganska mycket, faktiskt. När vi hade vårt punkband var vi tonåringar, arga och rastlösa. Vi ville spela punk men det blev mer pop – mycket trummor, mycket känsla. Det var vår egen skola. Jag har aldrig gått någon musikutbildning, så det där blev min form av skolning. Den energin – att bara göra, utan att tänka på regler – det finns kvar i hur jag skriver idag.

Dina texter känns ofta som att de rör sig mellan vardag och känslomässig storm. Är skrivandet för dig ett sätt att förstå världen – eller att fly från den?

– Varken eller, egentligen. Det är mer ett sätt att bearbeta. Jag har väldigt stora känslor, så det är mitt sätt att hantera det som händer. Jag skriver ofta väldigt direkt, utan att fundera för mycket. Låtarna kommer ofta i ett svep, nästan som att de skriver sig själva.

Vilken låt på albumet var svårast att få rätt?

– “Good Ride” och “S.A.D”. De två brottades jag och Filip Brun (producenten) verkligen med. “S.A.D” har ingen tydlig taktart, inget upprepande mönster – det var vår första session ihop, och det var verkligen att kasta sig ut. “Good Ride” var svår på ett annat sätt. Jag älskar country, men man dansar alltid på en gräns där det lätt kan bli pastisch. Jag ville undvika cowboyhatten, liksom. Jag älskar Dolly Parton men jag är inte hon. Det var svårt att hitta balansen mellan lek och allvar.

Du släpper skivan med två releasefester – i Västerås och på Debaser i Stockholm. Hur känns det att återvända dit?

– Det känns jättefint. Jag spelade på Debaser för länge sen, när jag var yngre, och det var nästan som att vi la ner bandet efter det. Så det känns som att cirkeln sluts lite. Debaser är en institution. Jag går dit ofta, de gör ett fantastiskt jobb. Att få stå där igen, med Gazette – det känns helt rätt.

Och till sist – samarbetet med demekech på låten “Elin”, hur kom det till?

– Vi träffades på Debaser faktiskt, 2022, efter ett gig hon gjorde. Vi började följa varandra på Instagram, och sen när jag flyttade till Stockholm började vi ses. Hon är från Skellefteå, och vi pratar verkligen samma språk – både i livet och musiken. Jag blev jätteglad när hon sa ja till att sjunga på låten. Den handlar om min kompis Elin – om vänskap, slask, januari och samtalen som håller en uppe.

Gazette avslutas med Little River – en låt som känns som en sorts rening. Den släpper ut allt. Det finns musik som fungerar som lindring, och Agnes Skures debut är just det. En skiva som vågar låta känslor ta plats, som vågar vara både spröd och självsäker.

För den som längtat efter något äkta, något som luktar verklighet, finns här ett av årets starkaste svenska album. Och till alla som ger låga betyg: lyssna igen.

Det här är en av årets mest underskattade svenska debuter.