Bombshell Rocks
Yeah!-festivalen, 15/5 – 2015

Från att ha turnerat världen runt med punklegender som Blink-182 och The Offspring så öppnade Bombshell Rocks den första Yeah!-festivalen på fyra år framför tjugo personer. Om det beror på att festivalens andra besökare hellre ville stå packade som sardiner inne på alkoholserveringen, att Urban Cone var intressanta nog för att dra trippelt så många besökare innan de ens börjat eller att Bombshell Rocks glansdagar är långt förbi är oklart, men förutsättningarna inför deras set var inte på bandets sida.

Innan PA:t ens hunnit stänga av musiken så drar bandet igång utan några omständigheter som helst och återspeglar ett enormt ”lika bra att få det överstökat”. De river av ett par snabba treackordsvändor med lite ”woah-oah” och d-takt, men varken publiken eller bandet själva är särskilt exalterade. Mårten Cedergran drar lite rock n’ roll-moves då och då, snurrar lite på mickstativet och håller det högt över sitt huvud med ena armen – moves tagna direkt ifrån Mick Jaggers instruktionsbok. Hela bandets stil är annars så stulen från Rancid att Tim Armstrong slår sig själv i ansiktet för att han inte patenterade deras punkrocklook under 90-talet.

Det är däremot ett fruktansvärt tight liveband vi bevittnar, som spenderat hutlösa mängder timmar i replokalen för att låta så sammansvärjda som möjligt. Låtövergångarna och förhållningssätt till publiken sitter i ryggmärgen hos punkarna, men det överskiner inte faktumet att låtarna är monotona och intetsägande. Trots att de tjugo personerna i publiken inte visar sin uppskattning utöver lite applåder, så uppskattar Cedergren antalet människor i öltältet mycket mer då de dedikerade ett av bandets få mellansnack till att beskriva deras längtan efter öl.

Varför ett punkband öppnade en festival inriktad mot indie och pop är bortom min förståelse, men till och med utan en läkarutbildning går det att diagnosera Bombshell Rocks med ”fel tid, fel plats”-syndromet. Om vi hade befunnit oss på West Coast Riot eller Groezrock närmare midnatt hade bandet fått visa upp deras allra bästa sida – en sida som helt enkelt inte passar in bland tonårspoparna på Yeah!-festivalen.