Markus Krunegård
Yeah!-festivalen, 15/5 – 2015

Det förvånar mig att Markus Krunegård inte får headlina fler festivaler. Med tanke på att han gång på gång bevisat sin enorma karisma, släppte en helt fantastisk skiva förra året och ändå skrev folkklassikern Jag är en vampyr, så är det förvånansvärt sällan han befinner sig långt upp på en festivalaffisch. Om hans rockstjärnestatus för kvällen var anledningen till den halvtimme långa förseningen går det att förlåta, trots att det började bli outhärdligt kallt i Stadsparken.

När Markus och co. (med Laakso-Lars på trummor) kände sig manade att gå ut på scenen kickar de igång med Du stör dig hårt på mig och publikhavet har redan glömt att de ens behövde vänta. Markus fixar däremot inte den ljusa varianten av ”och det känns så bra” i slutet av låten, vilket tar ner honom till jorden lite. Ingen är perfekt, inte ens prinsen av Peking. Medan ett par steampunkare började leka med eld en bit bort från scenen, så kom det ändå mer värme ifrån scenen under Hell Yeah Norrtälje. Det annars kalla Örebro börjar kännas mer som medelhavet i juli.

Något som separerar hans normala framträdanden är det underliga valet att addera två av de mindre framgångsrika låtarna från Rastlöst blod – LA. LA och Helli, istället för framtida klassiker som Under broarna i Skanstull eller Invandrarblues. Med tanke på att Markus bara bjöd på elva låtar under kvällen så känns LA. LA. väldigt irrelevant, men basgången i Helli var däremot en komplett fullträff.

Efter sju år av medverkan i alla Krunegårds liveshower så låter Ibland gör man rätt, ibland gör man fel och Jag är en vampyr bara bättre och bättre, då båda låtarna fått snyggare uppbyggnad och strukturerats om för att få publiken att nå ett kollektivt klimax under respektive låtars sista refränger. Lite nyare låtar har däremot redan fått fäste som publikfavoriter, för när ”Mänsklig värme, snälla kom närmare / 37 grader celsius är allting som behövs” ljuder ifrån Korallreven & Vintergatan så är det knappt en enda näve som inte är riktad mot himlen och viftas till varje ord i refrängen.

Trots att det levererades lite av hans allra bästa material blandat med lite skrällar, så kändes det till slut inte som en fullbordad upplevelse. Det fanns ett flertal utsökta moment och en ytterst intensiv helhetsbild, men det räcker inte för att mätta hungern när en väntat sig en helkväll ute med Norrköpings starkaste stjärna.