Bretons suggestiva atmosfärer
en av dag etts stora höjdpunkter

Breton

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 8/10

Det påminner om Foals på Parken, Göteborg 2010. En lättdragen referens om hört musiken sedan tidigare. Om ett band någonsin bildats utifrån att ha lyssnat på nämnda bands spelningsstängare Two Steps, Twice skulle det förmodligen vara Breton. Det är där de står, med ena benet i ett mathrocktänk version light och det andra i DFA Records roster. Inte för att de släpper deras skivor – men de kanske borde.

På Hultsfred riktar de framför allt in sig på deras fullängdardebut Other People’s Problems. Det gör att ljudbilden blir något mer konkret jämfört med om de riktat in sig på deras mer dubbiga EPs från 2010. Fortfarande är Breton en stor, flytande sås av olika element men exempelvis dropsen kan i högre grad förutses. Framför en långt mycket större publik än vad man på förhand vågat hoppats på levererar de ett 45 minuter långt set som förlitar sig på atmosfärer. Det känns som en paradox, med Bretons furiösa trumspel och tekniska gitarrslingor, men de shoegazemalande beatsen i sällskap med sångaren Roman Rappaks upprepande lyrik är hypnotiserande.

Bakom bandmedlemmarna, som omfamnar karaktären ”Londondubbare” med sina stiltypiska hoodies, hänger en backdrop med visuals som suggestivt blandar snabba och upphackade klipp i högt tempo. Att Breton var ett konstkollektiv innan de kallade sig band är helt i linje med den snygga stämning de bygger upp allt eftersom.

Ja, det påminner om Foals på Parken. Rappak ställer sig och spelar gitarr precis framför publiken och slänger iväg ett underhållande leende åt säkerhetsvakten, en scen som avslöjar mycket. Breton är inte beredda på det här, och varför skulle de? Efter debutens habila men knappast uppseendeväckande betyg i både internationella och svenska medier har de smugit under radarn för de flesta som inte läser NME här hemma.

Just därför är det en av Hultsfredsfestivalens första dags stora höjdpunkter när de river av underbara Pacemaker; paketerad med attityd och känslor, eggande stråkar och dova basgångar. Och att responsen då är så stor.

Det är synd att de inte riktar in sig på deras ännu mer elektroniska material, för den kombinationen av indierock och dubstep är de rätt ensamma om att utföra väl i dagens läge. När det ändå är så här knäckande stannar det vid en parentes.

Foto: Magnus Olsson