Två och ett halvt år efter att Brat åt upp en hel sommar och lämnade limegrönt skimmer över hela popkulturen kommer uppföljaren och den är raka motsatsen på nästan varje plan. Där Brat var en enda lång, svettig fest är Music, Fashion, Film mer som att sitta kvar när alla andra gått hem: cigaretter, för mycket att dricka, och plötsligt säger någon något man inte var beredd på.
Charli har alltid varit bra på att vara ärlig på fel tillfälle, men här går hon längre än någonsin. Skivan är inspelad tillsammans med hennes fasta gäng A. G. Cook och Finn Keane, och ljudbilden är stramare och mer gitarrbaserad än vad man kanske väntat sig efter Brat, mindre klubb, mer replokal med för mycket rök i luften.
Ledarsingeln ”Rock Music” fungerar nästan som ett skämt hon delar med lyssnaren: två minuter av självironi, dansgolvsdöd och ett hook som borde vara löjligt men som fastnar ändå. Det säger en hel del om albumet i stort, Charli skrattar åt sig själv samtidigt som hon menar allvar, ofta i samma andetag.
”SS26” är ett av höjdpunkterna, en låt om att vara sitt eget PR-projekt, om att aldrig riktigt kunna lägga ner garden ens när man vill. ”Card Declined” fångar ett välkänt beteende, att shoppa bort en känsla man inte orkar bära, på ett sätt som är både roligt och lite jobbigt att känna igen sig i. Och ”I’m Afraid” är kanske den mest sårbara låten hon någonsin skrivit, ett porträtt av äktenskap som inte alls är det trygga hamnandet man kanske väntar sig, utan lika mycket skräck som kärlek.
Det som gör albumet så bra är att det aldrig stannar i ett enda läge. ”Wink Wink” är lekfull och nästan barnslig i sin energi, ”Persona” är vasst självmedveten kring hur det är att vara offentlig person och ständigt bli tolkad av andra, och ”Magic Metal Montana” är en av de ömmaste låtarna på skivan, en kärleksförklaring till vänskap snarare än romantik, riktad till A. G. Cook.
”Camera” är för mig personligen skivans bästa spår: en låt om lusten att bli någon annan, att kliva in i skådespeleriet just för att slippa vara sig själv en stund. Det är sårbart utan att vara sentimentalt, och det säger något om var Charli befinner sig just nu, någon som inte längre är rädd för att göra något som kan misslyckas.
Avslutningen ”No One Lasts Forever” knyter ihop allt med ett oväntat gästspel av regissören David Cronenberg, vars monolog känns märkligt passande på en popskiva, ett påstående om att inget varar, och att just det kan vara en tröst snarare än ett hot.
Är det här bättre än Brat? Jag tvekar inte: ja. Brat var ett kulturellt fenomen, men Music, Fashion, Film är det bästa Charli någonsin gjort som artist, mer sårbar, mer rolig, mer henne. Om Brat var sommaren man minns, är det här albumet man återvänder till när festen är slut och man äntligen vill prata på riktigt.