Charli XCX – Wuthering Heights

Kall, teatralisk och märkligt återhållen. På Wuthering Heights lämnar Charli XCX den fluorescerande direktheten från klubbpopens komfortzon och rör sig mot något mer frostbitet och litterärt laddat.

Efter den explosiva Brat-eran hade det varit enkelt att rida vidare på euforin. I stället kommer ett projekt som antingen kan sorteras som soundtrack eller som hennes sjunde studioalbum. Oavsett etikett känns det mindre som en segergest och mer som en medveten kursändring.

Öppningsspåret “House”, inspelad tillsammans med John Cale från The Velvet Underground, är skivans mest vågade ögonblick. Det är klaustrofobiskt, industriellt och oväntat kompromisslöst – ett postindustriellt drama snarare än en poplåt. Här låter Charli mer experimentell än någonsin.

Albumet fördjupar sedan sin gotiska estetik. Titeln anspelar på Wuthering Heights, och precis som i romanen blir kärlek något destruktivt och oundvikligt. På “Wall of Sound” förvandlas ångest till landskap – massivt och kvävande. “Chains of Love” speglar Heathcliff och Catherines eviga men giftiga band, där kärlekens bojor både binder och förtär.

Men det är också här skivan ibland tappar fart. Stråkarna – som borde vara projektets bärande ryggrad – känns emellanåt mer pålagda än integrerade. De ligger ovanpå produktionen snarare än växer in i den, ungefär som beatsen gör i “Dying for You”. Låtskrivandet är stundtals något skissartat, som om vissa idéer inte riktigt tillåtits blomma ut fullt.

Samtidigt finns tydliga höjdpunkter. “Dying for You” är nära nog oklanderlig pop och visar att Charli fortfarande har fingertoppskänslan för det omedelbara. Gästspelet från Sky Ferreira på “Eyes of the World” tillför en dimmig intensitet som lyfter låten över dess annars bekanta struktur.

Starkast är dock avslutande “Funny Mouth”. Där möts kusliga, nästan neoklassiska stråkar och slumpartade, nerviga beats i något som för tankarna till en lättare, poppigare kusin till Homogenic av Björk. Här klickar experimentlustan och melodikänslan på riktigt.

Är det här hennes starkaste projekt? Nej. Som helhet känns Wuthering Heights ibland som att den håller tillbaka – vilket är förståeligt för ett verk som också fungerar som filmmusik. Men det är samtidigt en modig och stundtals fängslande förflyttning mot stråkdriven, klassiskt influerad pop.

Efter år av svettiga dansgolv väljer Charli XCX att kliva ut i kylan. Resultatet är inte fulländat – men tillräckligt övertygande för att göra nästa steg desto mer spännande.