”Vi tror inte på tid” – Henning Furst och Alexander Havelda om 9entle på Way Out West

På Way Out West möter jag Henning Furst och Alexander Havelda, männen bakom 9entle, ett nytt projekt om tid, kreativitet och att våga börja om. En intervju om musik, ålder, Göteborg och varför det aldrig är för sent att skapa något nytt.

”So I went to my family grave just to see my family name.”

Den textraden har betytt mer för mig än de flesta rader jag hört, ända sedan jag stod vid min pappas gravsten och upplevde att någon hade skrivit den för mig.

Nu är jag 33, snart 34, och någonstans längs vägen har jag börjat förstå att jag fortfarande har tid att förändra mitt liv. Jag har hittat kärleken. Jag är fortfarande extremt hård mot mig själv och har svårt att se resan som just en resa, allt man varit igenom. The Tough Alliance har varit med på den resan. Det har Broder Daniel också, liksom en handfull böcker och filmer som fastnat på samma sätt.

Det är med det i bagaget jag står i VIP på Way Out West och väntar på Henning Furst, mannen bakom några av de rader som betytt mest i mitt liv, nu aktuell med ett helt nytt projekt.

Man skulle kunna tro att det vore svårt att balansera fanet i mig mot jobbet. Med facit i hand går det förvånansvärt bra. Kanske spelar det ingen roll ändå. Musiken är alltid det centrala. Influenserna, kulturen, allt är ett och samma paket.

Väntan

Jag träffar först Alexander Havelda och Maria Garmer, Hennings fru och 9entles manager. Hennings telefon har dött, förklarar de, och man försöker få tag i honom.

Shit, nu är det kört, hinner jag tänka.

Men ingen panik. Alexander är här, och redan innan vi satt oss ner känner jag en ren glädje. Han är en varm och fin person, det märks direkt.

Jag har ingen brådska. När det handlar om ett projekt som 9entle, där varenda textrad och varenda ljudform redan betyder väldigt mycket, är det viktigaste att ta sig tid.

Efter debutsingeln och den nysläppta uppföljaren, som jag lyssnat sönder på inför spelningen på Skeppet, vet jag redan att 9entle är något speciellt.

Göteborg, soul och ”Such Love”

Det finns en särskild sorts ljud som bara kunnat komma från Göteborg, och den nya singeln ”Such Love”, som släpptes samma dag som inspelningen av intervjun, bär det som en vattenstämpel.

Henning Furst och Alexander Havelda lånar den drömska, lite disiga värmen som en gång definierade Sincerely Yours-kretsen och band som Embassy, känslan av att musiken svävar snarare än går, som om varje synth är inspelad genom ett tunt lager dis.

Men 9entle stannar aldrig i citatet. Soundet må viska om arvet, men bygger samtidigt något som är omisskännligt deras eget.

Victoria Bergsmans röst är förstås ingen slump. Hon för osökt med sig doften av Taken by Trees, det introspektiva, luftiga, nästan viskande sättet att sjunga fram en melodi snarare än att belägga den, och det gifter sig fint med 9entles rytmledda, soulinfluerade grund.

Man känner igen Saint Etienne-elegans och Patrice Rushen-groove, Marvin Gaye, Manchester, Belgien, disco och indie. Men referenserna känns aldrig påklistrade. De verkar redan ha hört hemma här.

Alexander berättar att han skrivit 45 låtar. De två singlarna som hittills släppts känns redan som låtar som vägrar rätta sig efter sin tid.

Vi pratar om Embassy-dokumentären som visas under festivalen, om The Tough Alliance, Nordpolen, Air France och JJ. Influenserna har alltid funnits där, mycket hiphop, berättar både Henning och Alexander.

Jag känner igen mig direkt. Särskilt 90-talets hiphop har alltid varit viktig för mig.

Henning har en stor del i Embassy-dokumentären, men förklarar att The Tough Alliance aldrig egentligen ville vara yviga, alternativa eller konstiga. De hade stora drömmar.

Precis som Franke, säger Henning.

De gjorde en otrolig skiva men slog aldrig igenom stort.

De förtjänade betydligt bättre, säger jag.

Han håller med.

Victoria Bergsman

Elva minuter in i samtalet ställer jag min första riktiga fråga: om Victoria Bergsman.

Alexander berättar att han skrev låten i vredesmod. Men i vredesmodet fanns också kärlek, och därför skickade han den till Victoria.

Hon ville verkligen sjunga den.

Alexander talar varmt om henne, som en fin person med en fin röst. Att få hennes röst på låten är en ära, säger han.

”Vi tror inte på tid”

Finns det några regler för vad som får vara 9entle? frågar jag.

Vi förenas mycket i kärleken till musik, säger Henning, sjukt lik smak, men helt olika sätt att förhålla sig till den.

Regler?

Han skrattar och tar en klunk av dagens andra öl.

Nej, inga direkta regler.

Han berättar att han är den mest negativa människa hans fru någonsin träffat, medan Alexander lätt är den mest positiva person han själv träffat.

Spänningen behövs. Olikheterna gör bandet.

Alexander fyller i:

Det måste kännas sant.

Det måste kännas sant.

Sedan säger han något som blir kvar hos mig resten av kvällen:

9entle tror inte på tid.

Tid är en konstruktion.

Därför blir det en låt om året snarare än ett album, i alla fall som det ser ut just nu. Lite som The Smiths gjorde det. Det vore kul att bygga ett helt album på det sättet, en låt i taget under ett år.

Befriande, säger Alexander.

Henning berättar att han pratat med Rasmus Hägg, ena halvan av Studio, om samma princip. Att inte starta ett nytt band idag och försöka återskapa en yngre version av sig själv, den man var vid 23.

Man gör något nytt, i nuet.

Inte samma resa som då.

Även om man fortfarande älskar samma musik.

Banden och artisterna finns ändå kvar i deras DNA: Broder Daniel, Embassy, Public Enemy, Daft Punk, The Smiths, Ebba Grön. Dr. Dre. Tidig Chicago house. Dansmusik. Kreativiteten hos artister som hittat helt nya koder.

9entle föddes på en stor fest utanför Småland där göteborgsprofilen Ludde Halldin spelade. Henning och Alexander, båda dansare av naturen, hörde musiken och bestämde sig på plats:

Ska vi bilda ett soulband?

Det blev 9entle.

Carola, Brian Wilson och magin

Jag frågar om deras drömsamarbetspartner.

Carola, säger Alexander utan att tveka.

Inte nödvändigtvis människan bakom, utan sångerskan. Hennes kapacitet. Den gudabenådade rösten.

Henning berättar om att lyssna på ”Evighet” ute på den småländska landsbygden. Han liknar känslan vid Brian Wilsons reaktion när han första gången hörde ”Be My Baby”.

Precis så kändes det med Carola.

Det säger också något om 9entle. Det finns ingen större rädsla för att låta olika världar mötas. Chicago house, Motown, disco, svensk pop, 90-talshiphop, Göteborg och schlager.

Allt får plats.

Det filmiska

Alexander skriver manus och har gjort film själv, och jag lyser upp.

Jag har länge tänkt att en del av styrkan hos Sincerely Yours och de bästa banden i den kretsen ligger i det filmiska tänkandet. Musiken känns som bilder.

Jag pratar med Henning om ”25 Years and Runnin’”. De var 25 när de gjorde den, men det är mer än bara en låt. Det är en låt man tycks springa med hela tiden.

Och när jag lyssnar på den idag stannar tiden fortfarande.

Alexander pratar om Von Trier, Lynch och Bergman. Henning menar att det är svårt att formulera vad musiken egentligen är.

Vad det än är, fyller Alexander i, måste det lämna utrymme för mottagarens egen fantasi.

Max Martin är fantastisk, säger han, men ger noll utrymme för fantasin. Vacker arkitektur, otroligt välfinansierad, men om en bild betyder exakt samma sak för alla blir den kitsch.

Bra musik kan betyda tusen saker samtidigt.

Varför det betyder något

”Du har valt den goda sidan”, säger Henning till mig.

”Du har valt 9entle.”

Det är lätt att dissa skiten, säger Henning, men jag rannsakar mig själv i stunden.

Varför älskar jag egentligen 9entle?

Texterna träffar precis rätt, särskilt på ”One Thing”. Komplexa men enkla. Känslan av att man bara skulle kunna förändra one thing.

För mig handlar den låten om kärlek.

Om min flickvän som jag träffade i London. Hon har lyssnat på låten och förstår mitt komplicerade liv, accepterar mig för den jag är och att jag hela tiden försöker förändra mig.

När jag förklarade textens innebörd för henne blev något vackert och ärligt mellan oss.

Och så finns raden:

”Went to my family’s grave, just to see my family’s name.”

Den hjälpte mig i sorgearbetet efter min pappa.

Musik har alltid fungerat så för mig. Film också. Det måste finnas något i texterna, rytmen och övergångarna som går att lägga över det egna livet.

The Tough Alliance handlade mer om utanförskap.

Jag berättar att jag en gång satte på ”My Hood” på en raggarfest där alla verkligen bara ville lyssna på Eddie Meduza hela kvällen och fick höra:

”Vad fan är detta för gay-skit?”

Jag tog striden ändå.

Det gör jag när musiken har den kraften i mig.

Att inte behöva vara ung

Vi pratar om uppväxt, fotboll och att inte tas på allvar.

Henning spelade back, trots att han var kort.

Jag själv stod i mål eftersom jag var tjock som liten och på något sätt blev vald till målvakt nästan som en ritual man inte kunde säga nej till.

Alexander berättar att mobbningen var så brutal att han till slut fick sluta skolan.

Henning beskriver Alexander som lång, snygg och cool. En winner.

Själv var Henning minst i puberteten och sist av alla att växa.

Vi hamnar i en diskussion om manlighet. Om hur man måste ”bröla manligt” för att tas på allvar.

Där känner jag igen mig.

Jag skojade mycket i skolan. Var lite av klassens clown. Det inre fick jag aldrig riktigt visa.

Begränsningarna finns kvar även när man bryter sig fri.

Det är kanske också därför Henning återkommer till ålder och relevans.

Han är 45.

Han bryr sig inte längre om vad folk tycker.

Revolutionen han vill vara en del av handlar om att inte behöva se ung ut för att vara relevant. Att motstå det. Att visa hur det kan se ut att skapa något nytt vid 45, med Alexander vid sin sida.

Det är egentligen samma sak som de sa tidigare.

Man behöver inte följa tiden.

Ett räddningskit

Det finns en fiskmås i ”My Hood”.

Jag tog risken med den låten på raggarfesten, blev typ utesluten, men fuck it.

Det var värt det.

”Bor du på landsbygden och känner dig ensam? Ring oss.” säger Henning.

Sincerely Yours som journummer.

Det ligger något i det där. Att upptäcka saker lite för sent. Att hitta människor genom musik. Att inse att någon annan känner exakt samma sak.

Vi pratar om Broder Daniel, Theodor Jensen, Fucking Åmål och hur Alexander och Henning en gång träffades.

Jag missade delar av den där vågen när den hände, men fick den via filmerna, musiken och internet.

Kanske är det därför allt fortfarande känns så levande.

Tim från Sacramento

Efter intervjun träffar jag Tim Skalland från Sacramento.

Han flög hela vägen till Göteborg för Way Out West och Embassy-dokumentären och för att se 9entle spela. Flyget hem går 07.00 söndag morgon. 5 timmar efter Skeppet stänger.

Han valde en gång mellan att plugga i Perth och Göteborg. Genom en kille från Göteborg fick han videon till The Tough Alliances ”A New Chance”.

Sedan var han fast.

Han beskriver en tid när människor skickade musik till varandra och det betydde allt. Man litade på varandra.

Tim berättar om Air France, Embassy och hur en hel värld öppnade sig för honom. Om Pitchfork. Om South by Southwest. Om TTA-spelningar.

Han hittade Air France på nätet, köpte sedan skivan tre gånger plus vinylen.

Det är den typen av musikfan han är.

Och kanske är det också därför han har flugit över Atlanten nu.

The Tough Alliance var ett kapitel, säger Tim. Dels i deras eget liv, men också i fansens.

Vi har videos. Flashback-trådar. Gamla artiklar. Vänner som fortfarande pratar om samma låtar.

På något sätt har vi varandra.

Friends for life.

Henning berättar att han är trögare med musiken nu.

Under TTA-tiden gick allt snabbt: EP och ett album på mindre än ett år.

Nu har han ett vanligt jobb på Volvo och har haft det de senaste åtta åren.

Men 9entle är något annat.

Han vill skapa magi för åtminstone tre eller fyra personer.

Det räcker.

Jag säger att han redan har två.

Jag och Tim.

Vi kommer älska det oavsett.

Att börja om

Jag och Tim pratar om varför TTA splittrades.

Tim är fortfarande knäckt.

Jag förstår honom.

”Be Still”-fotot på Sincerely Yours-hemsida.

Tim trodde verkligen att scenen skulle explodera.

Sedan försvann allt.

TTA. Air France. Boat Club är några av banden som nämns.

Henning menar att TTA splittrades precis i rätt tid.

Kanske.

Men för oss som stod bredvid kändes det inte alltid så.

The Embassy betyder mycket för Tim eftersom de fortsatte. Radio Dept också.

Och så plötsligt börjar de gamla namnen dyka upp igen.

Efter 20 år av tystnad finns det nya projekt. Nya låtar. Nya spelningar.

Faithfool Records ger ut ny musik, samtidigt som Hello Stranger! – Joel från Air France – och Mythologen är några av de artister som börjar väcka liv i delar av den där världen igen.

9entle står mitt i allt det här, men försöker inte återskapa det.

Det är viktigt.

Jag frågar Tim om han tror att det blir någon TTA-låt under 9entles spelning.

Nej.

Jag håller med.

Det ligger bakåt i tiden.

9entle måste stå på egna ben.

Skeppet

Vad kan man säga om Skeppet?

En urladdning.

En helg som byggts upp till exakt det här ögonblicket.

TTA-låtar har spelats i VIP. Embassy också. Något har legat i luften hela helgen.

Klockan är runt 00.20 när jag står i baren för en till öl.

Musiken börjar.

9entle går på.

Jag får min öl och kan äntligen bara njuta.

Alexander har en energi som nästan slår undan benen på mig. Henning och Alexander fungerar som två motpoler som samtidigt rör sig åt samma håll.

Skeppet känns nästan som en biograf.

Alla som är där är där för samma sak.

Musiken.

Sedan tar det slut.

När man är på topp, verkligen på en high, tar det bara slut.

Jag söker upp Tim innan han ska flyga hem några timmar senare. Han är glad över tiden han fått i Göteborg , 9entle, Joel från Air France, Mythologen och alla de andra artisterna.

För egen del känns det som att 9entle väckte något i mig som jag nästan hade glömt fanns där.

Jag har inte bott i Sverige på åtta år och var lite för ung när allt det här begav sig.

Och nu står jag ändå här.

Svårt att ta in.

No Time for Us

Jag vinglar hem genom Göteborgsnatten och hör fortfarande outrot från 9entle ringa kvar någonstans i huvudet.

Vilsen, rädd, glad, upprymd.

Alla känslor på samma gång.

Och kanske är det just det 9entle har väckt i mig:

Känslan av att tiden inte är slut.

Vi pratade om tid under intervjun.

Alexander sa att 9entle inte tror på den. Att tid är en konstruktion.

Henning är 45.

Alexander är 41.

Jag är 33, snart 34.

Och någonstans längs vägen har jag börjat känna mig sen.

Sen med mitt skapande.

Sen med att göra det jag faktiskt vill göra.

Som om tåget redan gått och jag står kvar på perrongen och försöker förstå vart det tog vägen.

Men så tänker jag på Broder Daniel.

No Time for Us.

Jag tänker på när de spelade på Way Out West 2008. På The Tough Alliance. På 25 Years and Runnin’. På allt som försvann och allt som fortfarande finns kvar.

På människor som slutade skapa.

Människor som började igen.

Människor som aldrig slutade.

Och kanske är det där jag behöver landa.

Air France kallade det en gång No Excuses.

Inga ursäkter.

Jag har fortfarande tid.

Inte tid att vänta, kanske.

Men tid att göra.

Så tack, Alexander och Henning.

För musiken, förstås.

Men också för att ni väckte något som legat och väntat. Något jag nästan hade glömt att jag hade.

Jag är 33.

Snart 34.

33 years’ runnin’.

Och kanske är det först nu jag börjar förstå att loppet faktiskt är mitt.

Foton: Ester Persson

Text: Niklas Kristiansen