Daniel Adams Ray
Way Out West, 8/8-2013

Daniel Adams-Ray har satsat ordentligt. Hans band är alla klädda i vita kåpor som får dem att likna en Ku Klux Klan-orkester. De dansar, körsjunger och gör olika teatraliska gester som ska ge effekt till musiken som både i ny och gammal form presenteras på Flamingoscenen. Förra Snook-kollegan Oskar Linnros hade väl inte världens mest lyckade turnésommar och det känns som ett tronskifte i minimal form kan vara på ingång. Inte konstigt att han på Sveriges kreddigaste festival vill slå på stort och göra ett starkt intryck med sitt nya material.

Det går inte helt enligt planen, främst eftersom publiken helt enkelt inte sluter upp. Adams-Ray har fått en dålig speltid, Slottsskogen är mer grå än grön och det känns oklart hur mycket folk som faktiskt har inhandlat en biljett till Göteborgsfestivalen i år. Dessutom pratar vi om en artist som har väldigt lite med övriga bokade akter att göra. Det blir lite som att gå på mingelpremiär av en välregisserad film (jag har aldrig gjort detta, men låt mig anta) och upptäcka att man i princip är den enda som gives a shit.

Men de som är på plats tar trots omständigheterna emot den svenska soulstjärnan med öppna armar. Och Adams-Ray är på strålande humör; han dedikerar en hel drös av sina låtar – nya låten Babbelover går ut till Sverigedemokraterna (och Soran Ismail får en vers tillägnad sig) eftersom han i ett längre mellansnack konstaterar att hat föder hat – och sjunger sina rättframma ”Jag vill kramas och kyssas men du vill knulla mig”-verser med stort självförtroende.

Petter och Organismen hinner hälsa på också. Den förstnämnda drar ner spelningens största jubel. Det är inte alls rättvist men ett resultat av ganska svala omständigheter. Välutfört men lite jämtjockt.