Fading Frontier är utan tvekan Deerhunters mest personliga, nakna och fridfulla skiva. Medan Monomania i många avseenden var en skiva byggd på attityd och aggressivitet är istället Fading Frontier uppbyggd kring melodier, texter och eftertanke.
Förra året var gruppens frontman Bradford Cox inblandad i en allvarlig bilolycka. Det är svårt att inte analysera Fading Frontier utifrån det – skivan behandlar både direkt (Leather and Wood och Breaker) och indirekt (Living My Life) olyckan. Mer än någonsin under gruppens karriär känns det som att Cox behöver få ur sig sina texter; att han faktiskt har saker att säga.
På skivans första spår, All the Same, känns Coxs textrader personligare än vad de brukar vara. ”You should take your handicaps / Channel them and feed them back / Till they become your strengths” sjunger han och sätter tonen för resten av skivan. På det andra spåret, Living My Life, sjunger Cox titeln om och om igen till den kanske sockersötaste drömpoplåten i gruppens karriär (jag har sett folk jämföra det med Owl City, vilket kanske är något orättvist men inte helt missvisande).
På Breaker sjunger för första gången bandets två sångare en duett – och resultatet blir ett av skivans absolut bästa spår. Cox och Lockett Pundts röster och sångstilar kompletterar varandra nästan löjligt bra för att aldrig ha sjungit duett förut. Cox sjunger med skärpa sina textrader i verserna som drivs av en basslinga, och när gitarrerna sedan sköljer in som en våg i refrängen tar Pundts mer flytande stämma vid.
På albumets sjättespår Leather and Wood dras tempot ner och Cox lämnas i princip ensam vid mikrofonen. Hans fragmentariska texter ramar in albumets tema, kanske framför allt raderna “I believe we can die / I believe we can live again”.
Albumets förstasingel Snakeskin är kanske det spåret som påminner mest om Monomania – men det är också gruppens första försök att göra något som kan liknas med funk. Cox levererar textraderna med den självsäkra attityden som genomsyrade den förra skivan, och låter gitarrerna ta mer plats än på något annat spår. Lustigt nog följs den upp av Ad Astra, sjungen av Pundt, som i princip enbart är uppbyggd kring syntar. Precis som på 2010 års Halcyon Digest är albumet producerat av Ben Allen, som får gruppens drömska kompositioner att glittra. Produktionen gör att skivan också känns sammanhållen, och kontrasterna mellan gitarrdrivna och syntdrivna låtar suddas ut med hjälp av den rika ljudbilden. Det är kanske deras mest välproducerade skiva hittills.
Fading Frontier är en skiva om svårigheter. Men de mörka molnen är redan i backspegeln; det är ljuset i tunneln och så nära Bradford Cox och Deerhunter har varit inre frid. Det är en u-sväng från det aggressiva Monomania och en tillbakagång till den drömska pop som präglade gruppens tidigare album, utan att för den delen låta som en repris. Fading Frontier är insikten om att även om allt känns skit så kommer det bli bättre.