Han hade lite otur, Duvchi. Releasedagen är bara en dag, efter det återstår en livstid, men den är ändå viktig och symbolisk. Just det datum With the World spreds med vinden på dundrade debuter från både Madi Banja och Erik Lundin in. Det räcker att du gör en sökning på Twitter för att se vem som hamnade i skugga till följd av de två andra. På en annan kontinent släppte Grimes sitt upphaussade album, och i den elektroniska sfären stod Floating Points för en av årets mest positiva överraskningar. Sedan singeln Turtleduvs gavs ut för fyra år sedan har artisten och producenten Jens Duvsjö stått med ena benet i hiphop-världen, jobbat med Lorentz och Sum Comfort, och det andra i en elektronisk pop-scen som möjliggjort samarbeten med Rebecca & Fiona och Lo-Fi-Fnk. De få recensioner som rullat in verkar utifrån mina numeriska observationer ha älskat det han skapat, men visst hade man väntat sig en större reaktion på en fullängdare från ett av storbolagens mest omkramade debutanter de senaste åren.
Säkert kommer det ordna till sig någorlunda. Duvchi har hittat sin nisch: hans ljusa, autotuneade röst studsar lätt över de genomarbetade produktionerna, ljudbilder som skiftar mellan blåögd soul, ambient hiphop och laborerande pop. Han har även sålts in som ett kreativt epicentrum i huvudstaden från folk med en respekterad röst eller mailadress – något som lett till att det visat sig vara direkt oförenligt att vara musikskribent, bo i Stockholm och inte vara upphetsad över Duvchi.
”Jag har så höga krav på vad en låt ska vara”, säger Duvsjö i en intervju med Aftonbladet. Mina krav för att åtminstone inte vilja pausa enskilda musikstycken är att de innehåller spännande ljud, en intressant rytm, en historia som engagerar eller en melodi utöver det förväntade. Det är drygt hälften av spåren som klarar den låga ribban på With the World, som består av 14 spår varav tre är korta stämningssättare. Duvchi har alltid varit en välkommen gäst i andra namns låtlistor och hans singlar har alla hållit hög nivå (When the Winter, tillägnad hans bortgångna mormor, är den sköraste urladdningen) men det här är överbelastat och urvattnat på samma gång.
Let Me Know My Love är den renaste poputflykten, tillika skivans stora irritationsobjekt; den låter snarare som en remix av ett one-hit-wonder-indieband från början av 2000-talet. Det fräscha, moderna uttryck folk viskar om i samband med Duvchi är väl det som hörs på låtar som What’s Up, Allure och Elysian – alla lealösa ögonblick som kan likställas vid snygga fotoväggar i en nyrenoverad lägenhet, pynt utan synbart sammanhang. Yta kan locka, men då får den gärna vara mer skiftande.
När Duvchi ökar tempot och låter rösten följa efter är han så mycket bättre än det vattentrampet. Unfamiliar Love är en ursinnigt vackert orkestrerad resa in i hans fantasirika huvud och Whole Life Tour växte direkt vid utgivningen till en gigant. Sleep och Loreen-kollaborationen Fire Blue är långsammare ballader där de eftersträvade känslorna är enklare att nudda och göra till sina egna. Fortsätter han producera ett par sådana skatter årligen räcker det gott. Däremot blir det oändligt svårt att nå utanför Stockholm och våra landsgränser om det här är det banbrytande popalbum vi väntat på. Sverige är bra på att exportera musik men att sätta Duvchi på tronen i nuläget känns som att lura oss själva – en liten konspiration från de som sitter högst upp på musikposterna.