Efterfest, skogspromenader och gitarrer: vi möter Kasino

Jag har glömt nycklarna till min fotostudio, som ligger precis intill Plan B i Malmö, där jag ska träffa Kasino om tjugo minuter. Artisten, låtskrivaren och producenten Johannes Runemark, som han egentligen heter, har nyss släppt sin debutplatta Klunk, och är ute på Sverigeturné. 

Jag behöver en blixt ifrån studion för att kunna ta ett porträtt på Johannes inne på klubben efter vår intervju. Kalkylerar snabbt att om jag slänger mig i bilen så borde jag kunna hinna tillbaka och vara på plats exakt klockan fem. Sagt och gjort. Lyckas ta mig hem, hämta nycklarna, köra tillbaka, parkera, betala i den där jävla appen som alltid ska krångla, och rusa upp för trapporna till studion. Låser upp och hör det bekanta pipet från larmet. Larmet ja.. va fan var koden nu igen?! Paniken börjar närma sig när jag inser att jag slängt om siffrorna och nu tjuter hela huset. Kaos overload. En fantastisk start på min första artistintervju för Festivalrykten. Håll till godo!

Hallå Kasino! Hur har turnén varit hittills?

– Grym alltså! Jag stod och tänkte på det nu när vi soundcheckade att fan va fint att få spela de här låtarna som man har snickrat på i tusen år live. Äntligen!

Kan vi ta det lite från början, hur började du med musiken?

– Halva min släkt är väldigt musikaliska. Min pappa är gammal trummis. Och min bror håller på med musik och min syster också. Vi har alltid hållit på med musik. Jag spelade i band när jag gick på högstadiet, och musikgymnasium och så. 

– Jag började som musiker och spelade gitarr bakom folk. Och sen började jag producera lite vid sidan av, skaffade mig en studio, började skriva musik med andra. Och så helt plötsligt hade jag ett gäng låtar som jag måste putta ut i världen. Så dem får se dagsljus istället för att dem ligger i nån mapp. Så, så började det.

Du släppte din första fullängdare för 5 veckor sen, vill du berätta lite om processen?

– Jag började knåpa på plattan för ganska exakt ett år sen, och skrev fram till sommaren. Jag visste nog inte riktigt vad jag ville sjunga om, eller liksom säga, och hur det skulle låta. Så skivan tog egentligen fart i början på hösten. Det var som att jag haft en … tudelad känsla…jag har alltid spelat gitarr. Väldigt, väldigt, väldigt mycket. Så när jag började skriva musik så skrev jag nästan ingenting på just gitarr. Jag vet inte varför egentligen, men det var nog kanske att jag kände att jag var nyfiken på något annat.

Men hur skriver du musik nu då? På piano?

– Ja, eller jag gjorde det då. När jag började skriva mer musik för mig själv sökte jag mig bort från gitarren. Det var liksom old news i öronen. Men sen var det som att vi blev sams igen på något sätt. Så det är nog därför skivan låter och känns som den gör. Väldigt gitarrbaserad, haha! Det är lite nyförälskat.

Hur kommer det sig att plattan heter Klunk?

– Klunk var från början ett ord jag hade i en låt. Ordet stack ut, och jag smakade på det och kände att, fan, det är fint. Jag fick en bild av att skivan kunde ses som något man dricker. Om man dricker en öl till exempel, så vill vissa svepa hela skiten. Andra vill ta en klunk eller två klunkar eller tre klunkar. Och sen skrev jag låten då, öppningsspåret som heter Klunk. Och där sjunger jag: Ta en klunk och ta en till. Det blev en fin start på skivan. 

Hur tänker du kring just låtordningen?

– När jag lyssnar på ett album så gillar jag att lyssna på hela skivan för jag tänker att det finns en mening med hur man har lagt upp låtordningen. Hur man ska uppleva och vad man ska känna. Sen behöver det inte vara att man ska lyssna på en text, och att den hela tiden ska krokas i den andra sådär. Men det finns en rytm och en känsla på ett helt album som man går lite miste om av att bara lyssnar på nån låt liksom. 

– Alltså såhär, jag hatar den där funktionen som kom, det var kanske cd-spelaren som hade den först, men den där blandknappen du vet, där man kan hoppa mellan låtar. Jag har alltid hatat den. Nu kom jag kanske av mig lite. Men liksom, fint om man vill svepa hela albumet, då kan man göra det. Eller så kan man bara sippa lite.

Jag har lyssnat rätt mycket på skivan. Låtarna känns väldigt nära och personliga. Som att man får titta in i ditt liv. Skriver du självbiografiskt? Krossa inte min dröm om det nu!

Nej, jag ska inte krossa din dröm. Men jag kanske inte ska säga någonting då, haha!

För jag känner också exakt så när jag lyssnar på musik. Typ såhär; ”fan, sjunger du om mitt liv nu eller?”

Ja, det känns som att man sitter i baksätet på en bil och iakttar en konversation eller liksom, kanske klockan fyra på en efterfest och bara: Vad händer där?

– Ja, exakt. Det är fint ju, för då får du en bild av hur det var där. Och så är den din och du äger den. Och det är det finaste egentligen. Ja, typ det finaste jag vet, egentligen. Alltså när man bara får kliva in i någons värld och känna någonting.

Har du haft någon låt på skivan som har antingen betytt extra mycket, eller någon som du bara kände att fan vad den där var så jävla jobbig i processen att få klart? Nåt som var extra gött eller extra jävligt?

– Ja, det har jag garanterat. Nu ska jag tänka lite. Jag kämpade väl ganska mycket med Make It Joe. Jag hade en bild av att jag ville skriva en låt på pianot. Jag vet inte, det var bara en känsla jag hade. Minns att jag satt bara stirrade rakt in i en vägg. 

– Jag hade en sån här Daniel Johnston-poster i min studio som satt framför mig. Det är en bild på en gubbe, så kommer en gubbe ur hans huvud. Jag vet inte om du sett hans målningar, dom är väldigt flummiga. Men väldigt fina. Och då säger den här gubben i huvudet: ”You’re gonna make it, Joe”. Jag bara mantrade den scenen. You’re gonna make it, you’re gonna make it, Joe. Typ sådär. 

– Men det var en låt som inte kom till mig, utan jag fick karva ut den på något sätt. Låtarna som jag sparar och gör någonting av kommer oftast till mig ganska snabbt. Nästan som att man bara sätter på en kran. Om jag kämpar för mycket med en låt, analyserar och tänker, då är det som att jag också blir lite ovän med den låten. Jag känner att jag vill inte ha med dig att göra typ. Du är för jobbig.

Men den valde du ändå att ha med?!

– Ja, men det var mer liksom stunden runt omkring också. Jag kände att jag hade skrivkramp. Jag hade nog ganska mycket panik för att jag skulle släppa ett album. Det var så mycket känslor där och då. 

– Och vissa andra låtar var nästan som en blixt från klar himmel. Oh Love till exempel, den kom väldigt enkelt på något sätt.

Vad gör man i ett sådant läge när man grips av panik och skrivkramp då?

– Jag vet inte riktigt. Jag har försökt, och jag försöker, ta reda på det hela tiden.

Livets mysterium?

– Ja, men lite så. Jag har en bild av att låtarna bara ska komma. Men sen har jag också en bild av att man inte heller kan gå runt och tro att en helt plötsligt ska skriva en låt bara sådär. Utan det kanske måste nötas lite. Du kanske måste gå till studion, eller i alla fall sätta dig med gitarr och försöka skriva. Det är som att jag hela tiden balanserar mellan arbetsmoral, gå till studion, skriv musik till ”nej, men känn dig fri, gå lite i skogen och ta det lite lugnt”. Men de låtarna jag känner mest för är de som bara kommer till mig på något sätt.  Och sällan att jag kan sitta ner och bara banka huvudet i väggen och tänka att: ”Nu jävlar ska jag skriva en låt.” För det går inte.

Är det i skogen som du hittar inspiration?

– Ja, men typ. Det låter kanske klyschigt, men jag tycker att naturen är en sån plats som är öppen för intryck som är mer i en själv på något sätt. Eller såhär, jag kan oftast känna att jag tänker mycket klarare om jag inte är runt människor eller på en plats där det händer en massa saker. Jag känner nog att naturen är väldigt bra för min kreativitet i alla fall. Hur känner du?

Ja, om jag ska skriva nåt, så kommer det ofta till mig om jag sitter i en bil och någon annan kör så jag inte behöver lägga mig i, och kan bara stirra ut genom fönstret. Alltså ut i ingenting. Det är nåt med att få vara sådär helt blank.

– Exakt. 

Men fan vad roligt, för alltså jag har ingen aning om vem du är, men jag hade nog inte tänkt mig att du går runt i skogen. Min bild hade kanske varit att du har en romantisk idé om morgontimmarna. Då är du som mest kreativ. Men det kanske är helt fel?

– Nej, alltså jag vet, haha!  Ja men absolut. Jag tror att många av mina låtar kanske romantiserar den tiden på dygnet också.

Ja, det känns väldigt såhär, du vet, solen börjar snart gå upp. Rosa skimmer.

– Ja men lite så efterfest. Men ja, jag fattar hur du känner. Alltså jag känner nog att jag gillar det. Jag gillar den stunden på dagen också. Eh, men jag tror att jag då oftast är för berusad för att ens skapa. Haha!

Det är det som kommer vara rubriken till den här intervjun.

– Exakt. ”Jag är för berusad för att skapa”.

– Men alltså, det är som att jag kanske tar en mental note. Jag vet inte, det händer ju mycket skit där. Den tiden på dygnet. Både bra och dåliga saker känns det som. Det känns som att många dåliga beslut tas, men också fina beslut kanske.

Okej, men på festspåret då, turnélivet; Hur är det egentligen?

– Ja du, jag önskar att jag kunde säga att det var så jävla glamoröst! Men det är liksom ja..  Idag vaknade vi halv sju. Jag gick ut och hämtade en hyrbil, åkte till musiklagret, packade alla instrument och sen har jag kört i sju timmar. Så är man i Malmö och så soundcheckar man, så sitter man i en loge som ser ungefär likadan ut på varenda ställe. Det fina är ju faktiskt att jag är ju på turné med mina absolut bästa vänner. Så det är lite som att vara på semester. Jag är jävligt glad för det. Och vi är också väldigt få. Vi är ju bara fyra stycken. Det är ljudteknikern Mikael och sen är det Rasmus på keys och så Pontus på trummor. Det är liksom, det är vi.

Men vad är det sjukaste som har hänt på turné?

– Gud, fan. Jag var ju ute och turnerade väldigt mycket med Thomas Stenström. Vi spelade skitmycket på såhär obskyra klubbar runt om i Sverige och även Norge. Han hade precis släppt Slå mig hårt i ansiktet. Då var det som att folk skulle liksom slå honom. Så när han gick ut i publiken, då fick han en snyting typ varje gig känns det som. Det skapade sånt kaos! Varenda jävla gig. Det blev liksom slagsmål. Alltså inte för min del. Jag stod ju och försökte komma ihåg ackorden mitt i allt det där.

Blev det som en ångestgrej inför varje gig? Typ ”nej fan, nu kommer den där jävla låten igen”.

– Ja, ja men exakt. Och det var ju alltid någon full smålänning som skulle liksom lavetta honom där i Eksjö, och fan. Det är väl typ det jag kan komma på som var såhär obskyrt. Känslan av att stå på scen och så helt plötsligt så får Thomas en lavett och så är han överdragen i något kravallstaket och vi står som ljus på scenen och försöker fortsätta spela. För att inte vara en punkakt så var det punkigaste som har hänt mig på en scen.

Om vi vänder på det då, har du varit på någon spelning där du bara kände att fy fan, det där var så jävla fett?

– Ja, det har ju varit. Jag var och kollade på en kille som heter Cameron Winter, om du vet vem det är. Han är singer-songwriter, men också med i ett band som heter Geese. Jag såg honom i Paris i ett cirkustält. Han själv med en flygel. Alltså jag har liksom inte gråtit när jag har stått och kollat på en konsert innan, men jag grät som ett barn typ. Jag vet inte, jag blev helt tagen av den konserten. Det var nog ett av de starkaste konsertminnena faktiskt. Allt var perfekt. Settingen, det här franska med röda sammetstyger i något cirkustält och med fulla fransmän och fransyskor. Det var bara såhär, jävligt, jävligt fint. Det är typ det jag kan komma på att jag blev väldigt, väldigt berörd av.

Vad händer framöver då, när turnén är slut och så?

– Jag hoppas att det kanske blir lite spelningar framemot sommaren. Jag vet att jag ska spela på Lundakarnevalen. Det är ändå en legendarisk karneval. 

– Och efter det, ja då är det väl bara tillbaka i studion och försöka skriva ett nytt album höll jag på att säga. Men ja, det är typ det. Det känns som att det är lite så. Det bara går runt sådär.

Fan va gött! Jag tänkte avsluta med att fråga, i och med att du har skrivit en massa låtar för andra, finns det något drömprojekt?

– Oh. Det är en väldigt bra fråga faktiskt. Drömprojekt. Vad fan skulle det kunna vara? Jag skulle tycka det var kul att..- om Kate Bush får för sig att göra liksom en ny skiva efter fyrtio år. Då får hon gärna ringa mig. Det var det första jag kom på. Det är jävligt weird faktiskt, men fan vad hon är cool ändå.

Ja hon är ju svincool.

– Ja. Det kan jag säga också för att det kommer ju aldrig hända. Så att det, det är typ ändå…

Hon ringer imorgon.

– Ja, haha, dream big.

– Nej, men det finns ju tusen miljoner som jag skulle vilja jobba med alltså så klart. Äh, nutida artist. Vem är cool? Vem är grym? Men äh. Vänta, har du någon sådär?

Nej men alltså jag hade aldrig kunnat svara på den frågan själv för att jag börjar ju övertänka på en gång och tänker att: ”Ah, fuck”, typ. Tänk så är den artisten jättepretentiös eller skitjobbig.

– Exakt så jag tänkte också. Jag bara såhär, varför säger jag Kate Bush? Varför?! Det var som att jag bara ”är det någon sån här freudiansk felsägning?” För jag hörde nån låt på radio innan.

Jag försöker tänka såhär, vem hade varit trevlig?

– Ja, men exakt, det är fan, det är viktigt ju.

Mikael Wiehe känns trevlig.

– Jättegärna faktiskt.

Visst?!

– Ja. Ja, men det är kanske bra med någon svensk ja. 

Jag älskar Kent, har liksom tatuerat 747 på fingrarna och sådär. Men jag hade aldrig i mitt liv velat sitta med Jocke Berg och skriva musik för jag tycker han verkar så läskig som person, haha!

– Alltså jag fattar verkligen den känslan för det är också såhär, man säger never meet your heroes. Så det kanske är liksom att man ska ta någon helt obskyr, typ Metallica. Jag bryr mig inte om Metallica, men det är kul att skriva något. Ja, nej jag vet inte. Fan, vilken bra fråga. Jag får nästan fundera på det.

Shit, 30 minuter blev det. Ska vi runda av?

– Oj fan, va fort det gick. Ja, ja. Kul.

Jag tänkte kolla om jag kunde ta en bild på dig.

– Ja, såklart!

Vi går ut och plåtar i eftermiddagsljuset. Blixten ligger orörd i kameraväskan. 

Senare återvänder jag till ett nästan utsålt Plan B, där Kasino levererar en absolut magisk konsert. Mannen bredvid mig i publiken skriker på bredaste skånska ”Johannes, du är så jävla bra!”. Och jag kan inte annat än att hålla med. Jag ser redan fram emot Lundakarnevalen!

Foto: Kiia Valavaara