Kasino får en skeptiker att tro på kärleken igen

Jag skulle aldrig ha hittat upp till Höjden på egen hand, det krävdes en fem timmar lång bilresa och en chaufför med bättre musiksmak än mig. Men när Johannes Runemark ylar fram sin längtan mellan träden förstår jag varför hon satte honom överst på listan.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle känna inför Kasino. Innan bilresan till Way out West hade jag inte tänkt prioritera att promenera upp till Höjden för denna Göteborgare som jag tidigare avfärdat som en ny Håkan Hellström i Kurt Cobain-förpackning. Men ibland händer det något riktigt fint när man åker bil med nya människor. Under ett par timmar hinner man lära känna varandra på samma djup som annars hade tagit månader och de musiktips man får i bilen är alltid de bästa. Min nyfunna vän, tillika chaufför, hade skrivit upp Kasino som sin högsta prioritet på dag 1. Eftersom vår vänskap nu är hela fem timmar lång, är min tillit till hennes musiksmak fullkomlig.

När jag kommer upp till Höjden är sluttningen redan fylld till bristningsgränsen, men spelplatsen är förlåtande och markens lutning gör att även kortare recensenter som står längst bak ser hela scenen. Jag möts av en ylning som ekar mellan träden och undrar för en stund om det är Jeff Buckleys spöke som hemsöker oss. Ljudet strular bort ett annars riktigt bra gitarrsolo, Johannes (mannen bakom artistnamnet) tvekar lite innan han går tillbaka till mikrofonen och försäkrar sig om att publiken fortfarande hör honom innan han fortsätter sitt klagande wail. Ett sånt där avbrott som bryter förtrollningen, men samtidigt avslöjar en till sida av honom och visar hans omtanke om publiken. Plötsligt är han en vanlig man av kött och blod som sjunger om det som kunde ha blivit, som kanske fortfarande kan bli. Hoppet och längtan som det redan skrivits miljontals låtar om men som vi alla känner igen oss i. Den trallvänliga melodin kommer tillbaka, publiken sjunger med och även jag tror att vi två kan få varann. Vi ses lite längre fram.

Foto: Jens Gustafsson