En ocean av P3-pop

Deportees

Popaganda

Betyg: 5/10

Deportees är ett av de där banden jag har haft otaliga möjligheter att se, både på festival och på klubb, men alltid struntat i. Nu, på Popagandas stora scen, känner jag dock att det är dags. Senaste skivan Islands & Shores är delvis briljant och jag är nyfiken på hur väl det kan föras över till en livespelning. Inte sådär överdrivet bra, visar det sig. Publiken börjar växa till sig, och den är ofta med på noterna när det kommer till handklapp och halvhjärtad allsång. Sångaren Peder Stenberg tackar oss som tagit oss dit trots den tidiga speltiden, och verkar uppriktigt förvånad över storleken på publiken då bandet sällan drar överdrivet mycket folk förutom i deras hemtrakter Västerbotten.

Snacket i övrigt är också bra, det märks att detta är ett par herrar som spelat med varandra i flera år. Slentrianmässigt byter de instrument och vi får se både en ukulele och en xylofon. Deportees absolut största tillgång är dock Thomas Hedlund på trummor, som är en Sveriges vassaste. Förutom Deportees har han figurerat ibland andra Cult of Luna, The Perishers och franska Phoenix. Inte en takt missas och jag blir nästan lite nervös över att det lilla podium som trumsetet står på kommer att kollapsa. Han visar prov på en enastående taktkänsla mot slutet, och imponerar även under ett parti då han spelar på en mini-xylofon i knät. Avsaknaden av en bassist i flera av låtar gör sig aldrig påmind då Hedlund gör ett ruggigt jobb med fylligheten.

Vi får även se ett gästspel, när Jenny Abrahamson gästar. Vad som skulle kunna bli en fin ballad blir till slut inget mer än en tråkig sörja lite på grund av ljudproblem, vilket känns synd och gör gästandet lite omotiverat. En liten rundgång bjuds vi också på under ett tillfälle, men förutom den missen är ljudet oklanderligt. Jag utrycker en viss amper förvåning när vi inte får höra Will You Talk (If I Listen), men i övrigt är låtlistan verkligen inget att klaga på. Publikfriande Under The Pavement/Beach och Island & Shores gör sig bra men når tyvärr aldrig samma fina höjder som på skiva, och avslutande A Heart Like Yours känns på tok för lång.

Foto: Magnus Olsson