Europe vägrar leva på gamla meriter – Ian Haugland om Come This Madness

Efter nästan tio år är Europe tillbaka med Come This Madness. Samtidigt firar bandet 40 år av The Final Countdown. Jag tog ett snack med trummisen Ian Haugland om den långa vägen till nya plattan, Tom Dalgetys betydelse, Tobias Forge och Mikael Åkerfeldt – och om hur det egentligen känns att fortfarande få leva ut pojkdrömmen.

Det har gått nio år sedan Europe släppte Walk the Earth. Under tiden har bandet hunnit turnera världen runt, skriva låtar i perioder och dessutom fira en historia som de flesta rockband bara kan drömma om. Men någon egentlig paus har det aldrig varit.

– Vi har turnerat runt hela världen, så det har funnits att göra. Vi har skrivit låtar parallellt, men vi har aldrig riktigt kommit in i den där låtskrivarzonen där man dedikerar ett halvår åt det. För ett år sedan kom vi till skott och kände: nu måste vi få ihop det här, säger Ian Haugland.

Och nu är det ihop.

Come This Madness är inte Europe som försöker spela in The Final Countdown en gång till. Tack och lov. I stället hörs ett band som plockat med sig sin melodiska ådra från 80-talet och blandat den med ett betydligt modernare och större sound. Keyboards och synthar tar stor plats, refrängerna är byggda för stora scener och John Norum får gott om utrymme att leverera sina karakteristiska gitarrmelodier.

Det är fortfarande Europe, men det är inte samma Europe som på de senaste plattorna.

Producenten Tom Dalgety, med erfarenhet från bland annat Ghost, Opeth och Rammstein, blev en viktig del av förändringen. Haugland beskriver ett arbetssätt där bandet inte behövde komma in i studion med allting färdigpaketerat.

– Han ville ha demos och sedan klura, känna och lyssna. Han ville jobba med låtarna i studion, komma med idéer kring riff, refränger och arrangemang. Det var väldigt annorlunda för oss, men samtidigt fanns det något tryggt i det. Det påminde om hur vi arbetade när vi gjorde våra stora plattor på 80-talet.

Det märks. Come This Madness känns genomarbetad utan att kännas överproducerad. Det finns tyngd, stora ljud och gott om detaljer, men framför allt finns låtarna där. Europe har aldrig varit ett band som nöjt sig med att bara låta högt, melodin måste sitta.

Och den här gången fick bandet dessutom besök av två välkända Europe-fans: Tobias Forge från Ghost och Mikael Åkerfeldt från Opeth.

– Det var egentligen en polare-grej. Vi har träffats genom åren och spelat på samma festivaler. Tom hade jobbat med både Ghost och Opeth, så det var en ganska naturlig väg in. De sjunger kör på två låtar och på en av dem bjuder Micke på ett längre Opeth-growl. Det var väldigt avspänt och kul i studion.

Så samtidigt som Europe blickar framåt står de med ena foten i sin egen historia. 40-årsjubileet av The Final Countdown gör att bandet just nu befinner sig i ett ganska bisarrt musikaliskt läge: de ska fira sitt mest ikoniska album samtidigt som de presenterar helt ny musik.

Haugland ser dock ingen konflikt mellan då och nu.

– Vi brukar få ganska mycket lovord för det nya materialet. Folk reagerar på att man hör att det är samma band. De nya låtarna är faktiskt på många sätt skrivna som vi jobbade på under 80-talet, väldigt melodiska, med tydliga strukturer och genomarbetade solopartier.

Och sedan var det där med London.

Europe återvänder till Hammersmith och Eventim Apollo i oktober, en scen som bandet redan har en lång historia med. För Haugland är det mer än bara ännu ett stopp på turnén.

– Alla banden vi såg upp till, Deep Purple och de andra, har spelat där. Det är rockens vagga och en stor inspirationskälla för oss. Vi spelade där 1987, sedan 1992 och på comebackturnén 2004. Det är ett speciellt ställe, lagom stort och intimt.

Kvällen blir uppdelad i två delar. Först en best of-set med material från bandets långa karriär och sedan The Final Countdown från början till slut. Däremellan ska publiken dessutom få höra de nya låtarna.

Det är med andra ord ganska mycket Europe på en och samma kväll.

Men frågan är vad som egentligen slår hårdast efter mer än 40 år: minnena eller känslan av att fortfarande vara mitt i det?

För Haugland verkar svaret vara enkelt.

– Vi är alla över 60 nu och får fortfarande leva ut vår pojkdröm. När The Final Countdown slog igenom gick allt så fort att man knappt hann förstå vad som hände. Det var verkligen en rocket ride. Det var först långt senare, när vi hade ett break, som man började tänka: vad fan var det egentligen vi var med om?

Och kanske är det där Europe befinner sig även idag. Mitt i sin egen historia, men långt ifrån färdiga.

Come This Madness är inget försök att bevisa att Europe fortfarande är 25 år gamla. Det behöver de inte. Det här är ett rutinerat band som fortfarande gillar att spela högt, skriva stora melodier och ta chanser i studion. Resultatet är en platta som blickar tillbaka utan att fastna där.

Och Ian Haugland?

Han verkar fortfarande vara den där killen som fick telefonsamtalet 1984 och insåg att pojkdrömmen faktiskt kunde bli verklighet.

– Att vi fortfarande kan göra starka låtar och få ihop en stark skiva som den här, det är en ynnest. Jag är fortfarande den lyckligaste mannen i världen.