Goat
Stockholm Music & Arts, 4/8 – 2014

Från början spreds Goats universella ljudbilder sparsamt gitarrfantaster emellan. Voodoo-historier hamnade i fokus och hemlighetsmakeriet tog nästan överhanden från deras färgsprakande musikaliska åskådning. Ett år senare har surret lagt sig, Goat är betydligt mer än bara en hajp för stunden. Deras nästintill religösa framtoning blir ett musikaliskt svar på Istanbul där väst möter öst. 70-talets pulserande rockhymner möter likadelar afrorytmer som orientaliska framtoningar. Har man någon gång hävdat att inspirationen kommer från världens alla hörn är det egentligen überhemliga Goat man talat om. Utan några igenkända identiteter och bakom masker skapar de rock som härstammar från en gatumarknad i mellanöstern.

Basisten bakom burken blir snabbt en snackis i pressrummet. Den stadiga baslinan som håller ihop deras nästan absurda ljudbilder känns givetvis igen av de rockjournalister som svor in sig i svensk musiks finrum på Hotel Hulingen i Hultsfred 1995. Kalle Gustafsson från The Soundtrack of Our Lives viskas det om, och jag är inte sämre än att hålla med. Det doftar lite Göteborg om den värld Goat fläckar ur sig när de dånande rockackorden får deras tvära kast att andas ett par sekunder.

Med en visualisering som vid en första anblick ser ut som anor från hippie-rörelsen lyckas Goat trots den relativt höga medelåldern inte väcka något större liv i deras ungdomsfyllda dagar. Free Your Mind-konceptet faller handlöst. Publiken ter sig nästan främmande för Jimi Hendrix-gitarrer när det i själva verket borde vara galopp för en publik väntades Neil Young. Men det är just det, förbandsmentaliteten och upplägget som bygger upp den distans som uppstår.