Håkan Hellström – Göteborg, 31/3 – 2016

Obs, notera datum.

Under hösten dök det upp information om att Håkan Hellström befann sig i studion för att spela in den emotsedda uppföljaren till 2013 års Det kommer aldrig va över för mig. I februari bekräftades det i samband med att Sveriges största artist utannonserade att han nu även skulle ge konserter i New York i juni. Hellström har haft en tendens att värma upp med hemliga spelningar när ett längre liveuppehåll går mot sitt slut och i går skedde det som det i vissa kretsar snackats om under några dagars tid: en kväll för de närmaste och för människor i branschen. Totalt 23 låtar varav tio nya (däribland Din tid kommer, ute för lyssning i helgen) ute i en nyupprustad industrilokal på Hisingen.

I ett av tre rum, som rymmer knappt 300 personer, där scenen känns lika stor som golvet framför, kommer Håkan ut och ställer sig framför en ensam mikrofon, utan ett band inom synhåll. ”Vi tänkte inleda med en ny låt. Jag har ju samarbetat med Veronica och så innan, och det fanns något i det som var så fint, att jag ville testa det även på en egen skiva. Så här är Lorentz.”

Det är möjligen en av de mest oväntade grejer man kommer kunna uppleva live framöver: antiteserna Lorentz och Håkan står och sjunger ansikte mot ansikte och verkar smälta in i varandra i takt med att bandet bakom en i taget kommer ut och fyller låten, En birthday 1992, med fler och fler ljud. Mannen som blivit huvudstadens renaste röst möter den självklara västkustromantikern.

Därefter lägger Håkan ut ett pärlband av nya musikstycken: singeln Din tid kommer (de som trodde att nämnda influensen ABBA = sabba kan lugna sig, det är en låt som låter klassisk redan när de första orden ramlar ur honom), Bananlådor i Kålltorp (en porlande, sentimental ballad som verkar innehålla ett samplat stycke av Sven Wollter), Utgången mjölk (där han än en gång adresserar sitt egna åldrande och spekulerar i karriärens slutskede) och Kliv över mina brister (där personen bredvid mig fäller en tår till ett särdeles ensamt blåscrescendo).

Det mesta låter fantastiskt, trots att mycket är skevare än någonsin. Ämnena på flera av låtarna kommer kännas igen, men det finns också småtokiga instick: några rader om förhoppningen om medborgarlön i Sverige, en söt beskrivning av en trevande kväll i den allmänna Star Wars-bastun i Frihamnen och ett stort, episkt, enormt avslutningsstycke där han jämför kuskandet längs med barerna med… trav. Hurricane blir Harry Boy på den här skivans Du är snart där.

De sedvanliga numren avverkas förstås också – många hits, några överraskningar – men låt oss hålla lite på den specifika informationen tills den stundande turnén. Vissa av singlarna är omstöpta till nya, funkigare versioner och i slutet av spelningen berättar Håkan att han lyssnat mycket på The Weeknd den senaste tiden. Jag kommer på mig själv med att vara förvånad över att Håkan någonsin lyssnat på musik som inte är hämtad från någon slags hamn för tjugo år sedan. Hur som helst: Håkan har förnyat sig gång på gång genom karriären, utan att tappa essensen i det som alltid varit hans uttryck, och den här gången är inget undantag. Det här är den fräckaste Håkan hittills. Blicken säger ’kom an!’, hjärtat rusar som en tjur och det finns ingenting trevande kvar i hans röst. När de få som fått nys om konserten vänder hemåt är det med överraskade miner. Ni vill inte missa honom framöver. Han har mantel under hela konserten.