Det första som slår mig när jag trycker på play och Svensk rost drar igång, är hur märkligt allt börjar. Håkan öppnar inte starkt och kaxigt – som man kanske väntat sig – utan med en låt som snarare känns som en mellanakt, en passage mot något mer. Det är som att han redan befinner sig mitt i berättelsen innan publiken hunnit kliva in i salongen.
Den andra låten passerar förbi utan större avtryck, och sedan kommer Kristen – ett 70-talsdoftande spår där Håkan pressar rösten till sin gräns. Det finns något där, en glimt av potential, men det stannar vid ett lättsamt trallande snarare än en verklig upplevelse.
Det är, kort sagt, en trevande start för Sveriges kanske mest folkkära artist. Håkan själv har berättat att han hämtat inspiration från Björn Skifs-klassiker som Michelangelo, Det blir alltid värre framåt natten och Härligt, härligt men farligt, farligt. Och visst hörs ekona av den eran – men samtidigt känns det som att han fastnat i sin egen referensram. Jag hade önskat att han vågat gå framåt, hittat nya vägar, istället för att blicka bakåt.
Men även i en ojämn Håkan-platta finns några fina ljusglimtar. Singeln Sweethearts, som redan fått tid att växa på oss, är en sådan. En låt man nästan kan se framför sig på Ullevi – hur hela publikhavet sjunger med, hur augustinatten vibrerar av gemenskap och nostalgi.
I övrigt bär Svensk rost på en tydlig höstton. Det är skivan som spelas när träden gått från guld till grått, när man går hem längs gator täckta av löv och vet att sommaren inte kommer tillbaka på länge. Det stundtals är vackert, vemodigt – men kanske inte tillräckligt starkt för att riktigt landa i hjärtat. Kanske kommer albumet växa med tiden, mogna som ett årgångsvin. Men hösten 2025, får jag ingen gåshud.
Däremot avslutar Håkan desto starkare än han inleder. Svindlande höjder är skivans höjdpunkt – en låt som drar i hjärtsträngarna, påminner om varför han är så stor som han är. Där finns känslan, dramatiken och poesin. Den Håkan man inte kan värja sig mot.