Haleek Maul

”Have you ever been to the beach really late at night? And have you ever realized that the water seems to hit the rocks so much harder? A quiet anger, sort of. Throughout the day, you don’t realize that because kids are playing and being all jubilant and shit. The truth is, maybe the ocean is angry 24/7, and you don’t realize it until everything else quiets down. That’s how I like to look at my music.”

Det svartnar nästan när man läser The Faders intervju med Haleek Maul från tidigare i år. Vid intervjutillfället är New York-rapparen 15 år gammal (nu 16). Han är bosatt på Barbados och citatet ovan är hämtat från hur han ser på stranden som ligger precis bredvid hans hem. Jag har gjort mina egna beats sen jag var 11, säger han. Han berättar hur han började lyssna på Fuck Buttons, Fever Ray, fransk elektro, hur Outkasts Aquemini är hans favoritalbum. Sen snackar han om hur han är oroad över hur ungdomar använder sin ålder som försvar – krycka – för att inte tvingas göra alltför mycket produktivt.

Haleek Maul låter rätt stabil, rätt mogen för att inte ens vara många år in i tonåren.

Och det är inte som att han bara snackar. I år kom hans första EP – Oxyconteen – bestående av sju låtar med beats från producenter som Strat Carter, The-Drum och Supreme Cuts; atmosfäriska ljudbilder i stil ASAP Rockys, ja, det nya svarta soundet i hiphopvärldens senaste undergroundgrotta. Men det är Mauls rap som är allra mest förvånande. Det är liksom så här man förra året satt och önskade att Lil Bs ambienta hiphopalbum Rain In England skulle ha låtit. Oxyconteens avslutning Forever är det som kommer närmast just det, där amerikanen går igenom ett antal olika röst- och tempolägen till en långsam bakgrundsatmosfär. Som att han spottar sig fram i en feberdimma. Alltsammans nedsänkt i ett stort mörker.

Han rappar om självmord. Gully: “I’m not a person, I’m just verses stuck inside your head”. I Inebriated behandlas avskurna halsar och andra dödsorsaker. Dummy Magazine skrev vid ett tillfälle att han likt en del andra utforskar den mörka sidan av rap á la Odd Future och Mykki Blanco men att Haleek Maul i konkurrensen framstår som mer autentisk. I det har de rätt, även om autencitetsbegreppet alltid är krångligt att slänga sig med. Där Tyler, The Creator (till betydligt sämre produktioner) ofta rappar provokativt för provokationens skull byter den här 16-åringen ut det mot rader som “Cold as ice heart, but I disguise it as an art form”. Helt orimligt för sin ålder men jag antar att vi helt enkelt får börja lära oss att inte titta siffror på alla de små minigenier som ploppar upp inom hiphop- och electrovärlden.

Inebriated är det allra mest drabbande stycket från Oxyconteen. Det är som att vara inne i Mauls paranoidtänkande huvud. Att ha ett moln av mardrömmar vakande över sig, lika svart som EP-omslagets känsla. En av Mauls texter inleds med att han konstaterar att han tänker för mycket. Det ligger någonting i det – men så länge det resulterar i låtar som Inebriated får ordningen gärna vara som den är.

Lyssna på Haleek Maul här.