Harry Styles jagar Berghain-känslan men tappar bort sig själv

När Harry Styles släppte Harry’s House 2022 befann han sig i ett läge få popartister når. Skivan tog hem årets album på Grammy Awards och innehöll megahiten As It Was. Samtidigt syntes han överallt, från filmroller i Don’t Worry Darling till utsålda arenaturnéer. Det kändes som att hans karriär just hade växlat upp till en ny nivå.

Fyra år senare anländer fjärde albumet Kiss All The Time. Disco, Occasionally., ett projekt som enligt Styles själv är inspirerat av klubbkultur, särskilt efter besök på Berlins legendariska technotempel Berghain. Ambitionen är tydlig: ett mer dansgolvsorienterat album där stämning och rytm får styra mer än traditionella popstrukturer.

Men i den här mer kollektiva klubbkänslan hamnar Styles ibland i bakgrunden. Produktionen, signerad Kid Harpoon och Tyler Johnson, lutar tungt mot elektroniska lager, pulserande synthar och filtrerade trummor. På flera spår känns hans röst nästan nedtonad i mixen, vilket gör att den personlighet som vanligtvis bär hans musik inte riktigt får samma utrymme.

Först i refrängen till “American Girls” börjar energin kännas mer bekant. Där påminns man om varför Styles blivit en av popvärldens mest pålitliga hitmakare.

Albumets gäster tillför också välbehövlig dynamik. Trummisen Tom Skinner från Sons of Kemet ger extra tyngd åt rytmsektionen på flera låtar, medan Ellie Rowsell från Wolf Alice bidrar med luftiga körer. Även House Gospel Choir sätter tydlig prägel på spår där gospelinfluenser möter elektroniska beats.

Det är dock i mitten av albumet som skivan verkligen vaknar till liv. “Taste Back” är en smittande poplåt med studsande synthar och retrodoftande harmonier. “The Waiting Game” är mer eftertänksam och experimentell, och här glimtar Styles till med några av skivans mest självrannsakande textrader.

Den verkliga överraskningen är “Coming Up Roses”. Det är albumets enda låt helt skriven av Styles själv och också en av de mest storslagna. Med ett orkesterarrangemang lett av Jules Buckley får låten en dramatisk tyngd som bryter av mot skivans annars elektroniska uttryck.

Samtidigt kvarstår ett gammalt problem i Styles låtskrivande: många rader låter poetiska men är svåra att tolka. Ibland känns det mer som ord som staplas för rytmens skull än texter med en tydlig riktning. Det fungerar när musiken är tillräckligt stark, men här når inte låtarna alltid upp till den nivån.

Mot slutet hittar albumet tillbaka till en mer emotionell ton. “Paint By Numbers” är skivans mest avskalade ögonblick och visar att Styles fortfarande kan leverera sårbar pop när han vill. Avslutaren “Carla’s Song”, med tydliga vibbar av Phoenix, rundar av albumet i ett glittrande synthlandskap.

Kiss All The Time. Disco, Occasionally. är i grunden ett snyggt producerat album med flera intressanta idéer. Problemet är att det saknar de där riktigt stora låtarna, den typen av spår som tidigare gjort Styles till en av popens mest pålitliga hitmaskiner. Här prioriteras känsla och atmosfär över tydliga hooks.

Resultatet är ett album som fungerar bäst som helhet snarare än genom enskilda hits. Det är kanske inte den tydliga utveckling många hoppades på efter Harry’s House, men det visar ändå en artist som testar nya riktningar.