Att den göteborgska indiescenen har komponerat musiken till många människors starkaste minnen råder det ingen tvekan om. Förälskelser, depressioner, krossade hjärtan och handleder, spyor längs Erik Dahlbergsgatan. Faktum är att kärleken till de artister som figurerat som mest de senaste tjugo åren är så stark att den blivit exklusiv. Det krävs ett alibi av den som vill in. Man kan inte börja lyssna på Bad Cash nu. Och känner du ens till Broder Daniel eller har du bara kollat på Fucking Åmål två gånger på bakfyllan och lipat över allt som aldrig blev och aldrig kommer bli av i ditt liv?
Jag hade nog helst ställt mig i det sistnämndas led (för att inte riskera ingående utfrågning av någon fundamentalist). Jag vet ingenting om imperiet signerat Majorna/Örgryte/Askim. Vad jag vet är dock följande: det var Joel Alme som stod på Popagandas soliga (only in Stockholm) scen 2015 när jag torkade min bästa polares tårar, det var enbart Henrik Berggrens röst bultande mot trumhinnan (desperat försöka höja från max) som hjälpte efter att ha blivit dumpad, det var Timo Räisänen som vrålade Fear No Darkness, Promised Child i mina öron under högstadiets deppigaste dagar (sedermera Team Rockits ”var inte rädd för mörkret”), det var en hel värld som öppnade sig med skivbolag som Luxury och Service. En värld som fanns där då och som i allra högsta grad lever och frodas.
Det är de som alltid stått där, det är de som står där nu. De skiter i alibi. Man kan göra vad fan man vill med den göteborgska indiescenen (som i grunden i princip består av olika konstellationer av samma gäng) – de har redan sett allt, ingenting spelar roll. Och samtidigt: allting spelar roll. Det är det som är hela grejen.
Att Hästpojken är lite töntiga är egentligen uteslutande till deras fördel. Kanske är det deras största styrka. Det enda som är töntigt i dess negativa bemärkelse är möjligen att försöka vara något man inte är, och det har Hästpojken aldrig gjort sig skyldiga till. Att vilja knarka, vara lycklig eller väldigt svag (ibland i kombination) levereras ibland i sitt mest genomträngande format när det är i ett gladlynt indiepopformat (”En vill vara hög / En annan dö / En tredje tänker att, jag ska nog aldrig mera leva så”). Ett av Hästpojkens mest spännande kort har därtill varit att de får en att känna sig som duet eller ”hon” i texten (”ingen lever riktigt upp till dina krav på livet”), snarare än jaget. En extremt sällsynt företeelse, ändå. Hästpojken är död är inte ett undantag. Handlar det om att de ofta gestaltar jaget som manliga martyrer eller att porträtteringen av mer än en person i texten är så pass skarp? Kanske en kombination.
Med Hästpojkens fjärde album introduceras ytterligare ett skivbolag till den beryktade skaran: Tamiami Records. Att sia om framtiden känns förstås lite väl djärvt men det man med någorlunda säkerhet kan säga är att inga enorma risker har tagits. I Under hjulet blir vi inbjudna till ”jag håller mig till kanten av staden” (Almes Håller mig på kanten får sällskap) och känslan av att inte riktigt kunna finna någon ro, med tillhörande fylla, tårar och hjärnspöken. Alltsammans inpaketerat i en melodi som skriker sommar i Slottsskogen. Samtidigt konstateras det vi alltid vetat om Hästpojken: ”Jag kommer aldrig va’ nån bad boy / Jag är en family man”.
Och är det så fel? Nej. Det är inte fel. Det är helt okej. Dessvärre blir det aldrig mer än helt okej. När utbudet av family man-indie redan är rätt stort förväntas mer, framför allt med så mycket hyllningar och fem års tystnad i ryggen. Det ljusa soundet blir bara ett ”problem” när låtarna stundtals låter som förlängningar av varandra – även om musiken får en att känna diverse olika känslor. Fuck bad boys, det är Hästpojken vi vill ha. Men det är just Hästpojken (rock’n’roll-sidan) som saknas: rivet i Cruisers eller Huset vid ån, det skuggiga i Brinner. Egentligen det mesta av glöden från första plattan. Och visst, medlemmar har kommit och gått, musiken blev mer ”hitvänlig” med åren – men ändå. Möjligen är det en mjukpoppigare version av indiescenen som börjar veckla ut sig i allmänhet? (Hoppas inte.) Möjligen handlar det om att vänja sig? Är nya Hästpojkens kritiker sömniga nostalgiker eller är det Hästpojken som blivit sömniga?