How to Dress Well – Total Loss

How to Dress Well

Total Loss

Betyg: 9/10

Jag var inte på Way Out West i år, i stället var jag i Finland och lyssnade på techno. Det kändes mer än OK. Visst fan är det lite småsegt att missa Kraftwerk, men det kan jag leva med. Sedan började det viskas om How to Dress Wells något magiska spelning i Annedalskyrkan, och så dök sedan den där videon upp på YouTube. Den där Tom Krell och hans lilla band gör en alldeles förödande version av Cold Nites. Plötsligt kändes det inte riktigt lika OK. I och med den videon insåg jag att Krell börjat uppnå den potential som Love Remains hintade åt.

I och med det hoppade jag på hype-tåget, på riktigt. Och som jag väntat på den här skivan. Till den grad att jag var alldeles säker på att den för mig skulle vara en besvikelse. Mest besviken blev jag på mig själv, i slutändan, för att jag tvivlade på Krell. För på Total Loss propellerar han in ett metriskt ton av pur emotionell kraft i våra hjärtan.

Det första man märker av är ju självklart den högre fideliteten. Där Love Remains var dränkt i ett reverbmörker känns Total Loss kristallklar i jämförelse. Reverbet är fortfarande en väldigt stor del av soundet, men det överrumplar inte resten av ljudbilden på samma sätt längre. Gräver man lite djupare märker man ganska snart även att Krells låtskrivande nått nya höjder också.

Framförallt är detta ett mycket mer enhetligt album än Love Remains, mycket tack vare återkommande tematik i form av lyrik eller musikaliska motiv. Kvalitetsmässigt är det också mer konsekvent än förra albumet, som hade några lite väl djupa dippar. Total Loss känns som det första exemplet på Tom Krell när han till fullo lyckas realisera sin artistiska vision.

Albumets högsta punkt nås utan tvekan på Talking to You som på oerhört många sätt repriserar – och fungerar som en förlängning till – World I Need You, Won’t Be Without You (Proem), där Krell alternerar mellan sin naturliga röst och sin falsett för att simulera en duett med sig själv. Men sedan finns det självklart en myriad av övriga höjdpunkter. Som när & It Was U nästan tar How to Dress Well in i ett obskyrt och abstrakt dansterritorium, eller hur basen i Struggle av någon hel-fuckad anledning påminner mig om technogurun John Roberts låt Ever or Not från det alldeles sublima debutalbumet Glass Eights.

För att vara ett album som till stor del handlar om sorg och processen bakom vägen tillbaka till ett liv som återigen fungerar känns det alltid oerhört hoppfullt. Det känns aldrig mörkt och hopplöst som på Love Remains. Tom Krell har visat en otrolig utveckling de senaste åren och med Total Loss har han blivit en av väldigt få artister vars evolution jag faktiskt är riktigt exalterad över att få följa.