Joel Alme: ”Ingen är sin värsta handling”

När jag gick i gymnasiet, runt 2009, åkte vi till Stockholm med klassen. Min enda egentliga ambition var att köpa skivor. Jag klev in på Bengans och bläddrade länge. Med mig hem till Värmland följde tre album. Ett av dem var A Master of Ceremonies.

Det var dramatisk, orkestral pop. Storslagen, romantisk, hudlös.

Femton år senare sitter jag mittemot Joel Alme igen. Nu är uttrycket mer avskalat. Språket är svenska. Blicken riktad mot en plats som för många bara är en knutpunkt i kollektivtrafiken.

Den 13 mars släpper han Gullmar Gospel, uppföljaren till Grammisbelönade Sköt er själva så sköter jag inte mitt. Det är ingen traditionell stockholmsskildring. Gullmarsplan är snarare en symbol.

Platsen är central men inte förfinad. Inga stjärnkrogar. Ingen putsad identitet. Här blandas hela Stockholm.

– Ju mer man kommer in mot stan, desto mer segregerat blir det. Gullmarsplan är något annat. Därför fick det bli symbolen, säger Alme.

Han beskriver torget som ett demokratiskt mellanrum som håller på att försvinna.

– Kortedala torg i Göteborg är ett sådant ställe. Jag gillar torgkänslan. Men de blir färre. Ingenting får vara som det är längre.

Han minns butiker som sålde påskpynt året runt, affärer med bara klockor eller klänningar från 20 talet.

– De försvinner. När man växer upp ska man inte bara växa upp bredvid ett Espresso House. De originella platserna trycks undan. De som inte passar in knuffas bort. Det är inte bra för en stad.

Bakom orden finns en tydlig oro. Ett Sverige som blivit mer uppdelat. Mer prestationsdrivet. Mindre förlåtande.

Albumet är en reaktion.

– Jag har barn som blir äldre. Jag tänker på vad jag kan lära dem. Att man kan hålla på med något utan att det måste vara framgångsrikt. Att man kan vara sig själv utan press.

I Peters park når det en smärtpunkt. Låten skrevs efter att en 13-årig pojke, en parallellklasskompis till hans dotter, mördades 2023.

– Ungdomen är supersedd utseendemässigt och bortglömd känslomässigt. Man ser barn i för stora regnkläder, och plötsligt står de med en pistol.

Samtidigt ser han hur samhället svarar med hårdare tag.

– Om man begår ett brott eller missbrukar är det lätt att säga att man är skyldig. Jag ser tvärtom. Mitt brott är mitt straff. När man gör något dumt är det ofta ett brott mot sig själv.

För honom finns bara en hållning.

– Det är okej att det går åt helvete ibland. Det är inte botten för alltid.

I Rita Margarita berättar han om en kvinna som betytt mycket för honom. En person som rörde sig mellan uppgång och fall, mellan pengar och psykavdelningar och som till slut rånade en bank.

– Hon sa till mig att jag skulle akta mig för ljuset, för då hänger mörkret på. Dämpa dig. Jaga inte ljuset för långt.

Han skrev sin första låt på ett hospice där hon dog.

– Inga stråkar. Ingen ridå. Allt ska vara enkelt. Framgång och jakten på pengar har ett pris.

Skivan spelades in live på rullband hos Mattias Glavå i Göteborg.

– Jag gillar bruset på äldre skivor. Nina Simone. Bob Dylan. När instrumenten går in i varandra och låter som de ska.

Allt spelades in samtidigt. Nästan ingen komprimering. Lite stressigt. Levande.

Film är lika viktig som musik. Han återkommer till Amarcord av Federico Fellini.

– För mig är det Gullmarsplan. Allt finns där. Det burleska, det sorgliga, det politiska.

Film är lika viktig som musik. Han nämner Ken Loach och Sweet Sixteen. Loach är känd för sin sociala realism – filmer som visar människors livsvillkor, utsatthet och vardagliga kamp, utan glamour men med empati.

– Alla har inte samma start. Det finns något helande i att hjälpas åt. Annars är man tom, säger Alme.

Det är samma känsla som genomsyrar Gullmar Gospel – hudlös ärlighet, social medvetenhet och närvaro i det lilla och stora.

Trots Grammisvinsten 2022 känner han sig inte tryggare.

– Jag är lika nervös varje gång. Jag litar inte på framgång. Jag tänker mycket på karma.

Dottern tog statyetten och ställde den på sitt rum.

Ett av hans starkaste festival-minnen är från den första Hultsfredsfestivalen 1986. Han var sex år gammal, bodde i tält med sin mamma och hade spraymålat håret grönt.

När jag tänker tillbaka på gymnasieresan och skivan jag bar hem till Värmland är linjen tydlig. Från den orkestrala croonern på A Master of Ceremonies till dagens mer avskalade berättare.

Mindre svulst. Mer nåd.

Med Gullmar Gospel återvänder Joel Alme till torget, till bruset och till människorna bakom fasaderna. Till tanken att ingen människa är sin värsta handling.

Och att det alltid måste finnas en väg tillbaka.