Joel Alme hittar poesin i pendlarlivet på Gullmar gospel

Med sitt sjunde album Gullmar gospel fortsätter Joel Alme att göra det han är allra bäst på: skriva empatisk pop om människor som sällan står i centrum. Titeln må antyda gospel, men här finns inga jublande kyrkokörer från den amerikanska södern. I stället låter det som en lågmäld, nordisk variant, mer Frälsningsarmé på ett blåsigt torg än extatiskt hallelujarus.

Utgångspunkten är Gullmarsplan, den ofta rätt ogästvänliga knutpunkten i södra Stockholm där människor passerar varandra utan att riktigt mötas. Här skildrar Alme pendlarna, förortsborna och de anonyma livsödena i flödet mellan tunnelbanor och bussar. Det är berättelser om människor som kämpar på i vardagen, där ingen egentligen har tid att se någon annan eftersom alla, som Alme själv konstaterar, har “nog med sitt”.

Just den varma blicken för de som hamnar bredvid gör Gullmar gospel till ännu en stark Alme-skiva. Han fortsätter att förfina sin karaktäristiska ljudbild, en blandning av sextiotalets melodikänsla, indiepopens lite skramliga nerv och en produktion som känns både elegant och sliten på samma gång. Resultatet är musik som bär både vemod och värme.

Texterna rör sig nära verkligheten. Här finns minnen av barndom, skildringar av förorter i förändring och reflektioner kring hur livet rör sig framåt oavsett om man är redo eller inte. Alme har alltid haft en särskild förmåga att fånga de små ögonblicken, de där som lätt försvinner i bruset men som i efterhand visar sig vara de viktigaste.

Albumets starkaste stunder finns i titelspåret “Gullmar gospel”, där stadens anonymitet möter en nästan poetisk medmänsklighet, och i “Hjärtat vet för mycket”, en av skivans mest känslosamma låtar där Alme sätter ord på den där erfarenheten av att livet ibland gör ont just för att man bryr sig.

Även om genomslagskraften kanske inte är riktigt lika direkt som på Grammisvinnande föregångaren Sköt er själva så sköter jag inte mitt, är det här en skiva som mycket väl kan växa över tid. Joel Almes musik har nämligen den egenskapen, den kryper sakta närmare och stannar kvar.

Bästa spår: “Gullmar gospel”, “Hjärtat vet för mycket”.