”It Pays to Belong” – Göteborgs mest missförstådda band får äntligen sin historia berättad (och den är underbar)

Andreas Samuelsson har sett It Pays to Belong, dokumentären om The Embassy:

Som musikrecensent är det både pest och jiho beroende på kontext när man då och då stöter på artister som redan skrivit den perfekta pitchen eller biografin om sig själva. Göteborgska The Embassy är ett sådant band. Detta till trots har John Boisen och Björn Fävremark inte bara kartlagt bandets historia och följt det genom toppar och dalar utan också skapat ett rent fenomenalt tidsdokument över en epok som högst sannolikt aldrig mer går att återuppleva. 

För att citera Fredrik Strage så har vi i The Embassy att göra med ”ett band för misslyckade popjournalister som älskar Pet shop boys”. Förlästa musiknördar som iscensätter sin egen begravning på det ljuvaste av vis. Det är just det där misslyckandet och tillkrånglandet som liksom är inbyggt från start. Ok, begravning är såklart att ta i. Det är inte The KLF vi pratar om och bandet blir i ärlighetens namn bara bättre och bättre. Men skevheten och oviljan att passa in är ett av huvudsymtomen som i filmen lyfts både kring protagonisterna själva och övriga kollegor (som exempelvis JJ, The Tough Alliance med fler) från den där speciella eran. Den tar sig uttryck i allt från den lite skeva sången till att inte förbereda sig för livespelningar utan istället, som The Embassy själva uttrycker det i filmen, ”utsätta sig för det”. ”Annars blir man ett väldigt defensivt band”.

Någon födelse fanns aldrig. Vi fick och får (bandet är ju underbart nog fortfarande aktiva och verkar inte ha den minsta tanke på att lägga av) endast istället bevittna en lång och utdragen dödskamp. Något tillspetsat. Absolut. Men det här är bandet som inte förnekar att de mer eller mindre medvetet satt käppar i hjulet för sig själva hela karriären igenom. Var det inte för många glas innan gig så kunde man alltid be en utbytesstudent sjunga karaoke till ens backingtracks. 

Saltstänken och det baleariska från runt 2010 plus minus några år bakåt och framåt i tiden har av Boisen och Fävremark lyfts oerhört snyggt in en estetik som andas just det där göteborgskt unika i sammanhanget. Ett fisheye-perspektiv som bubblar och guppar. Det är som en fisketur med The Fall som avrundas med efterstänkare på lokala kulthaket Thai Shanghai vid Järntorget.  

Andra artister från epoken ges utrymme för reflektioner och gissningslekar kring vad det egentligen var under den där speciella tiden som skapade den alldeles speciella jordmånen, eller skall vi säga sjöbotten, för en musik och närmast egen genre som senare kom att influera så många senare generationer. Buden spretar och vare sig det handlar om en upprorisk punknerv i finrummen (inte minst tar det väl sig uttryck i mötet mellan husgudar i Fredrik Lindsons sång, Neil Tennant möter Vic Goddard), föroreningarna i blåstången på Saltholmen eller det ohämmade inflödet av kemikalier till Göteborg under nämnda period så verkar vi dock stanna vid just gissningslekar. Som alltid vid de där speciella tillfällena då banbrytande kultur bara uppstår. 

Brittiskt går åtminstone utan tvekan att spåra hela vägen från Broder Daniel fram till idag verksamma postnostalgiker som exempelvis Sylvie´s Head och Sun City GBG. Mötet mellan housemusiken och indietraditionen var också lite en av nycklarna rent soundmässigt back then och ges som en indikation även i filmen. Det rådde en speciell anarki när det kom till att blanda genrer friskt. 

Just den där anarkin tilltalade Dan Lissvik och Ola Borgström som såg sig manade att starta skivbolaget Service. Bolaget kom sedan att bli tongivande för det alldeles unika soundet och artisterna i dess stall inspirerade varandra så till den grad att det verkligen går att höra mer eller mindre precis vilka som låg på bolaget i fråga. En växelverkan med det brittiska är central i sammanhanget. Det som skeppas över vattnen och stöps om studsar tillbaka i ny form och dyker sedan upp som influenser hos allt från brittiska The Big Pink till amerikanska Safe Mind. De sistnämnda sysslar förvisso med något bra mycket närmre en ren stöld än ett lån.

Jag rättar mig en aning vad gäller tidigare påstående. Lite kan vi ändå återuppleva. Detta tack vare en fantastisk dokumentär och hyllning till ett av de där ögonblicken då en trollstav plötsligt uppenbarar sig och sveper några varv över en vid tillfället i övrigt tämligen medioker hamnstad på den svenska västkusten. 

Tack för detta. Mycket välkommet.

Text: Andreas Samuelsson