Den här 18-åriga britten kommer pryda väggarna hemma i Storbritannien innan nästa sommar står i blom. Det går inte att blunda för att Jake Bugg precis sått fröet för något som kan bli så ofantligt mycket större. Den självbetitlade debuten forsar fram i rask takt, och jag är beredd att hoppa på det tåget. Med öppna armar välkomnar jag detta lilla musikaliska geni. Blott 18 år släpper han en platta som kommer lamslå stora delar av den brittiska popkulturen, förr eller senare kommer den vågen även till Sverige, och jag är relativt säker på att den unge Nottinghamsonen inte faller offer för Kasabian-syndromet. Förvisso har Kasabian brutit detta mönster numera, och det lär inte dröja länge innan tonårshjärtan går i brand även på svensk mark för Bugg.
På hemmaplan har han redan blivit en potentiell omslagspojke och fick nyligen ett uppslag i gigantiska NME med rubriceringen ”Bitten By Bugg” och nu ska jag kasta min kärlek över den här singer-songwritern. Hans musikaliska register ligger inom de preferenser som gör många av oss knäsvaga. Men nej, det handlar inte om det utstakade spår som Mumford & Sons skapat, och tur är väl det. Så lättflörtad är jag trots allt inte, trots att vi ständigt matas med vad som skulle kunna kännetecknas som Mumford & Sons pt. 2. Det är musik från ett annat årtionde inpaketerat med etiketten 2012. Han rör sig oblygt mellan Bob Dylan och en ung Alex Turner, inte heller helt olik den sistnämnda. Men det är bara stundtals som han fyller ut en skinnjacka i självaste Sheffield.
Det är en erfaren 18-åring vi möter. Redan som 17-åring intog han en av Glastonburys scener. Av texterna på Seen It All att döma skulle man kunna tro att han varit med i den här cirkusen i flera årtionden, gjort några utsålda London-gigs, sett Manhattans skyline från Williamsburg, druckit rom och cola i Bahamas och sålt några platina-skivor. Men den här grabben kommer knappt in på sina egna spelningar legalt. Det spelar ingen roll, jag är trollbunden av hur han hamrar gitarren i Taste It till fingerplocken i Someone Told Me.För att då inte tala om rösten, hans guldgruva, som i sin bästa stunder växlar obehindrat och otäckt likt Dylan och Turner. Den fusionen stavas Jake Bugg.
Vi har sett det förr, liknelserna med en av musikens största, Bob Dylan. Nu ser vi det igen. En helig parallell man måste förtjäna eller rentav förföljas utav. Svenske Kristian Mattsson har under sitt alias The Tallest Man On Earth fått befara detta. I skrivande stund, kanske en av Sveriges mest intressanta och populära akter. Dit har unge herr Bugg en bit kvar för än kan vi inte borra oss ner i hans bröstkorg. Den där rösten finns där precis som djupet. Och det vittnar en hel del om en viss ung Turner.
Trouble Town må vara den stora singeln, men i mina öron ringer endast tre minuter och sexton sekunder av något som bör liknas briljans under namnet Two Fingers. Albumet innehåller låtar som mycket väl skulle kunna vara B-sidor till Arctic Monkeys, countryrock och elementär folkrock. Det är ett spann som heter duga, men trots att gitarrerna stundtals piskar oss är det i trallvänliga Two Fingers som jag verkligen står med hakan långt nedanför knäveckan. Helt apatiskt.
Att ynglingarna tar över är inget nytt fenomen, det är snarare en av de obligatoriska ingredienserna för att baka ihop ett framgångsrecept. Det här är världens senaste tillskott, direkt från Nottingham.