Komplex och intellektuell är två beskrivningar hon själv tilldelar sin låt Why This? – det är svårt att hitta mer passande adjektiv. Multikonstnären Jenny Hval toppade många årslistor med Blood Bitch för två år sedan, ett enastående konceptalbum om allt som berör just blod. Vampyrer, mens, fortplantning. Allt inlindat i Hvals auditiva och lyriska tankevärld. I sin konst rör hon sig sömlöst mellan kön och sex, liv, samliv och död – alltid med hjärtat blottat och ordvalen explicita. Få använder sin sårbarhet som den norska avantgardisten gör i sin musik, där den ligger naken för världen att beskåda. Det är från sårbarheten hon skapar, men också från filosofin, ritualer, skräckfilmer från 70-talet och kvinnlig sexualitet. Vad hon än gör får hon ditt huvud att gnistra till, stanna upp, för att sedan fortsätta vidare odysséen genom alla de parallella universum hon drar dig in i.
Med EP:n The Long Sleep rör sig Hval längre bort från det konkreta än tidigare (jämför med exempelvis Innocence Is Kinkys första rad: ”That night I watched people fuck on my computer” som sätter stämningen för hela det albumet). Den del i sitt huvud hon nu väljer att manifestera är tankar kring innebörd och betydelse. Hon utforskar det undermedvetna och lämnar frågor hon aldrig ger oss ett uttalat svar på: ”What am I doing here? Am I communicating? Am I promoting?”. Hval söker mening och försöker skapa just mening bortanför text och melodi, fastän med just de två medlen. Hon tvingar oss att leta bakom och mellan de synliga lagren för att hitta den, känslan av den eller illusionen av vad den kan vara. Hon vrider och vänder på det själv i det sista spåret I Want to Tell You Something. ” It’s not the words. It’s not in the rhythm. (…) It’s not in the message. It’s not in the product. It’s not in the algorithms. It’s not something you decided. It’s not something they decided for you”. Med det gräver hon oss ett djupare hål av metamening att förvirra oss i.
Till sin hjälp har Hval noiseartisten Lasse Marhaug och musikkollegan Håvard Volden, den senare också den andra halvan av det nystartade projektet Lost Girls som släppte en tvåspårig EP i mars i år. För att krydda låtarna har också en handfull jazzmusiker funnits med i studion. Det är som bäddat för ett verk fyllt av sprakande nya ljudbilder, men hur varierad Hval än är känns den alltid som just hennes. Ljuden växer fram och regredierar växelvis under hela EP:n. Alla spår börjar skört och nästan vakande – pianosmyckade The Dreamer Is Everyone in Her Dream hade gjort tidiga Perfume Genius avundsjuk – och blommar sedan ut till ett ljudmässigt inferno. Undantaget är det nästan elva minuter långa titelspåret. För den som gillar Hval för hennes excentricitet och ocensurerade texter är det en besvikelse i syntetisk ljudkonstdräkt, vilket kan vara ett problem när den tar upp ungefär hälften av den totala speltiden.
Det känns dumt att jämföra The Long Sleep med sin minst dubbelt så långa föregångare. Det som är säkert är att den hinner inte lyfta till samma nivåer innan tiden är ute. Det vi får höra är ett fragment från hennes tankar om tankar, ett försök att gestalta dem i ljudformat. Hon ger oss inte några svar på vad hon hittar när hon dissekerar det undermedvetna – det utrymmet lämnar hon till var och en. I stället avslutar hon sin irrfärd med någonting som låter som ett avsked: ”I just want to say: thank you. I love you”. Vi får hoppas att det inte är det. Jenny Hval håller hårdare om mystiken än någonsin förr – men lämnar hjärtat avväpnat och känslorna utanpå kroppen.