Junior Brielle: “Det är ett montage över hur det har sett ut”

Junior Brielle har gjort en skiva efter år av tidsbrist, bränd bro och en splittring som ingen riktigt tog på allvar. Gabriel berättar om synthar som aldrig lät rätt, om en låt som tog fyra år att skriva klart och om kvällen i Östersund som är svår att sätta ord på.

Jag har alltid gillat Junior Brielle, och Nya känslor är inget undantag. Jag gillar skivan rakt igenom. “10kW” är en fin låt, och jag gillar hur “The Clutch” låter. Starkast är ändå “Julia Eriksson”, tre minuter och 38 sekunder av perfektion. Lika självklar som naturlig, en låt man kan sätta på när som helst och var som helst. Jag pratade med Gabriel, ena halvan av bröderna, om hur den kom till och om allt som hände på vägen dit.

Ni har jobbat “oorganiserat, ineffektivt och stenhårt”. Vad var det mest ineffektiva ni gjorde?
Vi har varit väldigt sporadiska och ofokuserade, sökande. Vi landade aldrig i ett tillvägagångssätt som var rätt, utan testade massor och förbrukade dem, och inget höll hela vägen i mål. Vi brände våra broar i tre olika städer för att krama ut en skiva till sist. Och så har jag fått barn. Ineffektivt arbete, helt enkelt.

Ni ville gärna spela synth på några tidiga spår. Vem av er ville mest?
Båda. Vi hade hållit på med förra skivan länge, och den gav inte mersmak. Då ville vi tillbaka till det trygga, scrolla synthar och prodda lite mer, men det var svårare än vi trodde. Vi försökte gå tillbaka till det vi gjorde 2018, men det fungerade inte. Vi fick till två låtar på två år, det är ganska låg träffsäkerhet. Två år är extrema tidsband, mycket kan hända, och då var vi redo att gå tillbaka till gitarr och piano.

Skivan har ni gjort med Jakob Kullberg och Niklas Berglöv. Hur kom de in i bilden, och vad tillförde de?
Jakob har vi jobbat med sedan första dagen. Han var vår första producent, och vi har jobbat ihop sedan 2018. Han har ett stort ansvar för hur de tidiga skivorna lät, så det var inte konstigt att höra av sig, och vi kommer säkert jobba med honom i framtiden. Med honom fick vi skivans två bästa låtar. Det var när vi satt med Jakob som vi fastnade med “Blekt porslin”.

Niklas jobbar väldigt snabbt och hakar inte upp sig på vilket ljud virveltrumman har. Man dricker öl och blir invaggad, och det känns tryggt. Det resulterade i sex snabba låtar på ett halvår. Parallellt var det bråttom om vi skulle få ut en skiva före jul, så jag åkte till Göteborg och jobbade med Henrik och Ilean Arvman Nelson (Nektar). Där gjorde vi “Rumäniens riviera” och “Julia Eriksson”, bara någon månad före deadline. Det satte punkt för skivan.

Om man lyssnar på ljudet låter “Under hökens vingar” och “Debut” annorlunda, så vi fick fundera på hur det skulle låta i ordningen. Vi har lyssnat igenom den från start till slut och blev nöjda. Det är ingen konceptskiva. Det är ett montage över hur det har sett ut, oorganiserade.

Fredrik Strage kallade splittringen i december 2024 en PR-kupp. Hur mycket var allvar och hur mycket var skoj?
Det fanns jättemycket allvar. Vi är inte alltid bästa vänner och tycker väldigt olika om saker. Det var ingen slump att den kom när den kom. Vi skulle marknadsföra två spelningar, en i Stockholm och en i Göteborg, och då var det lätt att komma på idén, med Oasis, Kent och Melody Club i bakhuvudet. Och vi hatade varandra mycket, så det var inte så svårt att komma på just den idén.

Ni säger att live är det enda som spelar roll. Vilken låt skrev ni främst för scenen?
Den tanken finns väl aldrig riktigt med när vi skriver låtar, men det är klart att den gör det, det är ju fett att spela live, så det tar jag tillbaka. När vi skulle börja repa kollade vi om vi behöver köpa synthar eller ta in någon som spelar. “Julia Eriksson” blir väldigt live. Den har inte så mycket mer än live, den är väldigt gjord för det, och den blir kanon. Vi har precis börjat repa den. Fyra, fem av låtarna har vi redan spelat live: “Under hökens vingar” på Fållan, “Debut” också, och “Blekt porslin” körde vi i somras.

Jag älskar “Julia Eriksson”. Hur kom den till, och varför blev det just den som skrevs sist?
Versen skrev jag och David för kanske fyra år sedan, en eftermiddag i Stockholm. Vi kunde aldrig skriva en bra refräng. Vi har försökt tusen gånger, och till slut ger man upp och tänker att man inte ska lägga en sekund till på den. Sedan kom det en dag en refräng som var bra nog för versen. Det tog väldigt lång tid att hitta den.

Det blev sist för att det var bråttom att få klart de två sista låtarna. Jag skrev “Rumäniens riviera”, hittade två demos, och så gjorde vi klart dem. Det var tidsbrist, och jag ville göra två låtar snabbt. Jag var lite lat och inspirerad av mitt forntida jag.

Vad skulle 18-åriga Brunflo-Gabriel och David tycka om Nya känslor?
De skulle älska det, verkligen. “Julia Eriksson” och “Rumäniens riviera” låter lite som Mando Diao. Jag var 18 när den skivan kom, helt superkanon, och vi hade aldrig haft det slags melodispråk. 18-åriga Gabriel och David hade tyckt sämre om debuten Tampa. Det här är mer sant mot hur vi var då, nostalgiskt. Jag såg Mando Diao på Peace & Love och Storsjöyran, det var fett, och hela Long Before Rock ’n’ Roll fick mig att vilja spela live.

Ni spelar Gamla Teatern i Östersund annandag jul, nära Brunflo. Vad tänker ni på först när ni tänker på den kvällen?
Studentbalerna i Östersund, rosa skimmer. Jag har aldrig själv sett en konsert på Gamla Teatern. Den är lite som Berns Salonger, fast mindre, en gammal teatersalong. Det är extra speciellt att spela i Östersund. Jag växte upp där, och det är svårt att sätta ord på. Det blir klyschigt att säga att man har drömt om det. Där finns mycket gamla vänner, och man har levt ett liv i de lokalerna: träffat tjejer, rökt cigaretter, druckit drinkar. Stadsmiljöerna gör det speciellt, mer än i andra städer.

Slutsummering

Nya känslor är en skiva som låter precis som Gabriel beskriver den: ett montage över hur de senaste åren har sett ut. Den kommer ur två år av synthförsök som aldrig tog fart, ett uppbrott som var mer allvar än PR och en deadline som tvingade fram de sista låtarna. Det hörs att den inte är planerad. Men det är också därför den fungerar. Junior Brielle låter som sig själva igen, närmare melodierna de växte upp med än på debuten Tampa, och med en nostalgi som känns hållbar snarare än påklistrad.

“Julia Eriksson” är skivans starkaste ögonblick. Versen låg i fyra år och väntade på en refräng som var värd den, och det märks i hur självklar låten känns. Den är dessutom byggd för scen, så det ska bli spännande att höra den live. Med “10kW” och “The Clutch” finns det gott om skäl att lyssna rakt igenom.

Foto: Felix Jonsson