LA Priest
Way Out West, 13/8 – 2015

Efter den otologiska misshandeln från Kygos fruktansvärda Hawaii-remix av A-has Take On Me var Bananpirens entré som att stå vid pärleportarna, där himlen bestod av de mysiga scenerna och det uppblåsbara donut-leklandet mitt på Frihamnens mark. Det lidande vi genomgått har nu äntligen belönats, men framför allt har vi fått chansen att dansa hejdlöst tills solen går upp – eller åtminstone tills spårvagnarna börjar gå igen.

När klockan slagit två är det dags för Sam Eastgates alias LA Priest, festivalens mest hångelkompatibla soundtrack att frälsa oss. Kombinationen av sexig funkelectro tillsammans med dansgolv och den festivalyra som täcker området känns som en straff på öppet mål för Eastgate. Det skapas visserligen lite friktion i den smådansande publiken, men hans ljudbild är så pass liten och komprimerad att allting känns ganska pinsamt efter ett par spår. Han håller sig ständigt ihopkurad vid sin lilla synt utan att ta plats eller verka särskilt entusiastisk. Hoppet om att bli frälst börjar sakta tyna.

I den relativt enformiga Justice-influerande massan av låtar frammanar sig dock guldkorn som Oino och Engine, där Eastgate bevisar att DJ-blodet trots allt flyter i hans vener. Det är inga tvivel på att hans talanger utanför det nu nedlagda Late of the Pier existerar, men hans prestationsnivå känns snarare inställd på medium än max. LA Priest har helt klart potentialen för att bli ett framtida stornamn inom hångelelectronica, men denna gång var det alldeles för få moment där tungorna vattnades.