Elly Jackson, mera känd som La Roux, borde tilldelas någon form av nobelpris för sin förmåga att skriva medryckande melodislingor och refränger. Originalitet är inget hon sysslar med, men vem behöver originalitet när musiken är såhär catchy? Trouble in Paradise levererar ogenerat direkta men eleganta melodier som fastnar i huvudet från första lyssningen. Kanske är popkompositionernas enkelhet anledningen till att detta album fått ett lite ljummet mottagande på vissa håll, något som är väldigt synd; bra popmusik som inte gör anspråk på att vara något mer än bra popmusik skall icke föraktas.
På den självbetitlade debutskivan från 2009 fanns ett antal otroligt starka pophits såsom Bulletproof och Quicksand. Tyvärr upplevde jag att den minimalistiska och kyliga produktionen inte lyckades bära upp många av de andra låtarna, och albumet som helhet blev för min del en relativt förglömlig historia. Så när La Roux utannonserade att den nya skivan skulle låta ”warmer and sexier” tyckte jag att det verkade som ett klokt vägval rent produktionsmässigt. Det var det också: den 80-talsdoftande syntpopen ackompanjerad av rytmisk gitarr och funkig bas passar La Roux som handen i handsken, men det är framförallt låtmaterialet som gör att skivan lyfter på allvar. Arrangemangen må framstå som simpla men är i själva verket hyfsat sofistikerade, med många lager instrumentation och snyggt multitrackad stämsång. Texterna skulle kanske inte kunna passera som poesi, men tacklar definitivt intressanta och relativt seriösa ämnen: Sexotheque är till exempel ett briljant porträtt av ett förhållande som håller på att grusas av könsroller och tvångsmässig otrohet, medan Cruel Sexuality handlar om sexuell dissonans. Allt går åt helvete till tonerna av trallvänliga refränger och pastellfärgade, gulliga syntar.
Ett fåtal av texterna är tyvärr lite väl triviala, som Paradise Is You vars lyrik mest består av trötta kärleksförklaringar; låten räddas dock av skimrande syntar och en maffig wall of sound på slutet. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om Silent Partner, som likaså försöker sig på en snygg vändning under sina sista minuter men istället fastnar i ett lite väl utdraget dance-nummer. Synd, med tanke på att låten fram till dess är riktigt stark och förmodligen skulle mått mycket bättre av att behålla en mer traditionell popstruktur. Men trots att låtarna har sina skavanker här och där så finns det inget spår jag skippar när jag lyssnar på Trouble in Paradise.
Allt som allt så är det här en skiva att ha med sig under sommaren, för sittdans på bussen, riktig dans på dansgolvet eller bara som soundtrack till en utflykt. Lätt att gilla och väldigt bra.