Ladytrons glansdagar är inte förbi

Vi är periodare – allihopa. Kanske inte när det kommer till rusdrycker med fyndiga namn eller substanser som får lillhjärnan att gå bananas, men när det kommer till musik. Vissa band, album och låtar återkommer och förgyller närvaron då och då. Ungefär som en drog vill vi ha mer tills överdosen är ett faktum. Somliga höjs till skyarna av kritikerna, medan vissa aldrig riktigt når det där mediabruset trots dess briljans. För det finns faktiskt band som skapar perfektion trots att Pitchfork eller NME inte listar dem som sina favoriter, och även om de återfinns i deras listor behöver inte det säga särskilt mycket för dig och mig. För i slutändan är det du och jag som avgör. Ingen annan.

Jag vill ha smutsiga, svart elektronisk pop här och nu. Det spelar ingen roll huruvida det är aktuellt eller ålderdomligt. Den gamla Depeche Mode singeln Leave In Silence funkar fint, men jag söker egentligen något med en mörkare själ och som biter sig fast. Sådana band och låtar återkommer mer än gärna i nya skepnader trots att de ligger långt ifrån dagens topplistor, tack vare dess perfektionism och briljans. Du har troligtvis nynnat på signaturmelodin till SVT-serien Rebecca & Fiona. Vissa av er känner till att låten heter Seventeen och att den skapta versionen är gjord av 2 many dj’s. Men det som många inte vet att låten har 8 år på nacken och är gjord av det brittiska pop fenomenet Ladytron.

Personligen är jag inne i en period, för vi är ju periodare allihopa, där synthar dominerar, och jag söker efter det nya svarta. Drömmarna är mer Dr. Martens än converse, det är synthluggar istället för popluggar och det är framförallt vinyler framför Spotify. Mitt i alla tankar återgår jag ännu en gång till ett band som aldrig fått tillräckligt credd eller bekännelse för det mästerverk man bidragit med. Det här inlägget är en hyllning till ett band som många av er glömt, lagt undan eller bara drömt om – sedan finns det vissa där ute precis som jag som aldrig helt kan ge upp. Bandet på mina läppar och som snart kommer förgylla dina stavas Ladytron.

De var svart synthig pop med dramaturgi och skönhet, något som vi inte översköljs med idag. Kajal, svarta tårar och mörka melodier som sveper över ytan innan det biter sig fast i huden och tränger in. Destory Everything You Touch är mer undeground än mediakåta popslingor, det är en smäll på käften om man jämför med hur det låter idag. Det är syndigt bra och det är var ”det nya svarta”, jag saknar det – allt det där Daniel Hunt och Reuben Wu knåpade ihop.

Light Magic och de hypnotiserade vibbarna i Craked LCD får mig att drömma till en mörk synthig sommarnatt.  Annars måste jag instämma i att Witching Hour är lite av milstolpe i sin genre. Fyra album har getts ut, ett femte är på gång, men innan dess kommer såväl en EP och en ny Best Of att ges ut. Den 14:e mars släpps den kommande EP:n, men redan nu går det att lyssna på den nya singeln Ace Of Hz som även är ett av soundtracken till FIFA 11. Kanske är det nu som det stora genombrottet verkligen kommer? Genom fotboll. Jag bryr mig inte om de slår igenom med dunder och brak eller om de enbart förblir ett briljant popprojekt för oss som var med. En sak är dock klar, de förtjänar en större publik.

Det verkar i alla fall som att vi kommer få höra mycket från Ladytron framöver. Jag biter på naglarna och inväntar med spänning, injicera en ny dos nu tack. Men framförallt en passning till er festivalarrangörer, boka.