Last Lynx

Jag gungar i takt med Last Lynx. Stockholmsbandet har med singeln Killing Switch passerat hippa fester i förorten för barhänget i innerstadens gunst. Där kristallkronorna glimrar passar deras lyxig fodral likt en vacker silhuett. En kraftfull soulpipa bryter ett elektroniskt tugg, där rytmer andas lounge, lyx och glamour. Det här är det röda läppstiftet, Chanel No 5 och en taxi i innerstadens cirkus.

Och kanske är det förklaringen till varför Last Lynx på kort tid blivit en snackis ute i blogosfären. Eller är det bara singeln Killing Switch som gett oss blodad tand? Redan på fjolårets EP Alaska kunde man skönja deras potential. Spåret Madame har det där elementet som skulle få brittiska festivaler att sukta efter elektroniskt drivna indieorkestrar, och av någon anledning ser jag framför mig hur Roskilde är som gjort för de drivna partierna i Madame. Kanske samma hysteri som när Friendly Fires fick 12 000 danskar att gå bananas i mitten av 00-talet. Vad vet jag.

Det är två vitt skilda sidor – ett lyxigt gung och ett som skulle kunna riva vilken jävla festival som helst klockan tre på natten. Jag älskar båda, turligt nog har det här projektet likt ett mynt med två sidor.